Aftonbladet – 28 juni 1869, sida 3

Små resebref. VIL Paris den 19 Juni. Rhenfloden är öfverskriden!... Tänk on -Junder vissa stormaktsförhållanden ett sådan I budskap skulle ivflyta i Aftonbladets spal Iter! Hvilket väsen i det politiska lägret!. INu är det dock endast en obetydlig fyttfå gel från Norden, som, buren af lokomotivet: I vingar, flaxat in på det franska området och inte tänker han ställa till något tumult. Baiern, Wirtemberg, Baden och en mängd andra plättar i den stora tyska stekpannar försvinna som smågubbar vid horisonten och jag befinner mig vid Kehl, öga mot öga med en fransk gränsbevakare. Hvartbän ämnar ni styra kosan? frågar han temligen artigt. Till Paris, till Paris! gnolar jag på en Offenbachsmelodi. Har ni pass?, frågar han vidare något spanande. Non, monsieur! Jag är en fri svensk, som inte tycker om något dumt krångek Har ni något rekommendationskort ? fortsätter den nyfikne franske -myndighetsrepresentanten. . Oui, monsieur! voilå, sil vous plait! svarar jag och visar ett gammalt examensbetyg, med karta på, som jag händelsevis har i plånboken. Bien, monsieur, tres bien! utropar han, utan att förstå ett ord af papperets innehåll. Och så marscherar jag, stolt som en gud öfver mitt puts, fram till herrar publikaner att bli visiterad. Man vänder ett par gånger på tyska skämttidningen Kikeriki, som befinner sig i kappsäcken. Eljest är det ingenting att anmärka; jag får passera obehindradt ända in i — Strassbourg. Ni har varit i Strassbourg naturligtvis. Nå, tycker ni att staden är vacker? Ni drager på svaret och vi äro af ungefär samma tanke. Många ståtliga byggnader, det är sannt, men ett kommunalsvmeri — förlåten min näsvishet, berrar strassbourgare! — utan like. Man håller på att reparera Quai de Paris vid kanalen, men onödigtvis är hela den kringliggande trakten inhöljd i kalk och dam. Och se för roskull på Place Broglie, der fina verlden hemtar motion före dinern! Sopor och skräp högtals i alleerna och bänkarne så fulla med sand och smuts att en någorlunda snyggt klädd person omöjligt kan sätta sig der. Men Mänster, utropar ni; och tornet sedan, det högsta i Europa! Ja, det känns sannerligen efter i nacken, när man vänder ögat mot spetsen; hvad skall det icke kosta på benen, om man försöker ett uppstigande! Man är dock icke alla dagar i Strassbourg. Uppåt således! ag tror vi lugna oss vid platformen. Man har en tillräckligt intressant utsigt derifrån. Man känner liksom en gnista af gudom genomströmma ådrorna, då man står deruppe stödd mot barrieren och ser huru de stackars menniskobarnen armbåga sig fram bland husmassorna nere på marken. Och vänder man blicken inåt platformen, finns det icke en sten, som ej bär Hamn af dem, hvilka gjort besök här. Goethes namn återfinnes på en pelare. Voltaire läser man bredvid ingången till det stora urverket. En åskstråle splittrade denna sten 1798, så att endast ptaire blef qvarstående. Ser man noga efter, synes det också att Vol är senare inhugoet. På en annan sten har Oehlenschlceger låtit inmejsla sitt namn och årtalet 1817. Straxt inunder står: Rönnow, svensk. 1818n. Det är för besynnerligt hvad ordet svensk har för en elektrisk verkan på mig. Klockan lider mot tolf och vi se en massa menniskor samla sig vid det ryktbara tempets södra port. Det är den tiden på dagen, då det berömda , astronomiska uret förevisas allmänheten. Åfven vi måste vara med. Kyrkvaktaren släpper in oss i ett led. Nu börjas det. En engel slår timslagen på en silfverklocka; döden skakar sitt sandglas; en figur, betecknande en af de fyra åldrarne: barn, yngling, man, gubbe, framträder; stjernor och månar utpekas; och högst upp på urverket rör en tupp på nacken, öppnar gapet och gal sitt kukeliku!s som den naturigaste tupp i verlden och så att det ger ett uthållande echo i tempelhvalfven. Detta konstverk, fullbordadt 1842 af Schwilgu, försummar aldrig någon resande att taga i skärskådande. Men hvad tycks? Bland strassbourgarne finns det personer, som hvarje dag