Aftonbladet – 28 juni 1869, sida 2

ven trafikmän och teknici vid Sverges och dess grannländers jernvägar. Till detta möte infunno sis tuckacare, deribland omkring hälften trafikånderna anmälde sig ingen, men . 26 sk t sin önskan att, 4 Mac SÅ 2 amattara inbiudning. eluru hindrade, tramgent Ia vu... Förut hafva både finska och danska ingeniörer bevistat mötena. Som ordförande vid mötet fungerade intendenten baron C. U. Sparre och som sekreterare baningeniören W. Sahlbor; Tis frågor vörd uppställda till behandling: . På de tvenne första frågorna iörande stålstå användbarhet, under olika förhållanden, till skenor och spårvexlar, kunde, i brist på stadgad och mångsidig erfarenhet ännu ej afgifvas något svar, som mötet ville upptaga såsom sin åsigt. Det visade sig dock af de under diskussionen framkomna upplysningårne, att detta för våra jernvägar, ja för vårt land, så vigtiga ämne med varmt intresse och vaken blick beaktas på flera håll och efter konseqventa rjetoder. Den tredje frågan gällde lämpligheten af att utbyta trästängslet utmed jernbanan mot stenmurar, torfrallar eller lefvande häckar, och föranleddes m af framlagda sifteruppgitter att såsom sin åsigt uttala, att sådant stängsel, hvilkas framtida underhåll ej tarfva några materialier, och som derjemte utgöra fullgodt hägn om banan, böra föredragas framför trästängsel, för såvidt de ej vid första uppsättningen blifva mer än fyra gånger så dyra som detta. Mötet beslöt att delgitva de båda jernvägsstyrelserna såväl dehia sin åsigt söm den såsom svar på fjerde frågan uttalade meniugen, att till förekommande af eldfara utmed jernvägarne borde löfträd planteras och stenmurar eller häckar användas till stängsel längs banan öfverallt — gsynnerligast, och derjemte af andra skäl i barrekog — hvarest antändning medelst lokomotivgnistor vore att befara. Mötet uttalade på samma gång den åsigt, att byggnader, i mån af sin eldfarlighet, borde aflägsnas från bånäån 60 å 200 fot, på det de ej måtte af gnistor antändas: 5:te, 6:te och 7:de frågorna berörde orgaiisatil nen och användandet af jernvägspersonalen, och uttalades under deras behandling allmänt den meningen, att de hittills, synnerligast vid banafdelningen, gjorda besparingarne och förenklingarne i dessa afseenden visat så godä resuitater, att de, i den mån befälets ökade erfarenhet och betjeningens mera uppöfvade duglighet sådant medgåfve; kunde och Pörde fortsättas. BSynnerligast aisåg mani, att en mindre begränsad åtskilnad emelian de trenine olika afdelningarne (ban-, trafikoch maskin-) vid jernvägen skulle kunna medgifva personalens mångsidigare användning och med detsamma dess minskning.