Aftonbladet – 28 juni 1869, sida 2

lon äro tjugu, kanske tretid brrestanter Inklämda. Der äro lumpsamlare, artister, börsbultar, tjutosa är, skpldv4 vid skuldra, fyllen 2 och oskyldiga personer. Efter -— OCH annan timme i detta helvete koriimer en cellvagn med tio å tolf celler, efterföljd af flera dylika vaguar. Man plockas ut ur vinlower öch plockas in i cellvagnen. Det är en riktig njutning att få komma för sig sjelf i en liten håla, der mån knappast kan röra sig, men det man åtminstone slipper kamratskapet med lumpsamlare. Snart är dock den njutningen slutad, ty det är ej särdeles lång väg till conciergeriet. Der föres man åter in i ett geinensamhetsfängelse. Man får göra reda för namn, ålder, yrke och bostad, men man får ej protestera mot sin arrestering. . . Ingenting finnes att ligga på. De bättre platserna, d. Vv. 8, längs väggarne, der man kan stödja åtminstone en sida i upprättstående ställning, äro redan upptagna. Man får stå i tolf, kanske aderten timmar. Det är så trängt i rummet, ätt man icke kan sätta sig på golfvet, och dessutom är golfvet i ett ohyggligt tillstånd, alldeles uppblött af rätt förklarliga orsaker. Det händer ätt man blir hungrig, äfven om man aftonen förut dinerat på sjelfva Cofe Riche. Aderton timmar kunna gifva aptit. Man skriker på mat, vill sjelf betala, blott man från en hygglig restauration i grannskapet kunde få eh fårkottlett och en butelj Bordeaux. Bredvid står en arm sate i trasor, som visst aldrig smakat en ordentlig fårkottlett och aldrig druckit annat än Petit Bleu, om han ens fått en tår sådant. Han ropar efter en bit bröd.Hvarken den ena eller den andra får sin aptit tillfredsställd. Fängelsedirektören anländer. Han lyssnar med mycken: välvilja till de högljudda klagomålen och frågar vaktmästaren hvarför fångarne ännu icke erhållit någon föda. Vaktmästaren ursäktar sig med omöjligheten att under ett så lifligt tillopp hinna med allting. Men nu är soppan färdig, försäkrar han, och så bäres in två stora kopparkittlar med soppa. Direktören känner på den ena kitteln och anmärker att soppan är kall. Vaktmästaren säger ingenting, men slicker handen nå i soppan för att undersöka temperaturen och finner denna visst icke öfverdrifvet kall. Träskedar delas tät så långt de räcka, men ett ej ringa antal blir utan sked. . Jag upprepar hvad jag menade i början af mitt bref, att jag sjelf verkligen icke varit inspärrad livarken i Conciergerie eller Bicåtre, men jag har dessa detaljer af ett fullkomligt trovärdigt ögonvittne, som också beskrifvit de hjertslitande scener, man kunde få skåda i dessa fängelser, då familjefäder öfverlemnat sig åt förtvifan öfver att deras käre i hemmet ej ens få veta hvar de befinna sig eller om de äro i lifvet. Efter ett dygn i Conciergeriet forslas vår vän eleganten i en af de iofvannämnda cellvagnarne till Bicetre, der han lefver ungefär på samma sätt, men har dock en halmkärfve att ligga på. Sedan han tillbragt ett par dygn i Bicetre föres han kanske till ett något hyggligare fängelse, möjligtvis också icke, ställes inför instruktionsdomaren, som finner honom oskyldig och derefter släppes han lös. Någon ersättning för flera dagars lidande kommer naturligvis icke ifråga. Men man får vara glad, att man åter kan sitta på Boulevard Montmartre och läppja på sin Mazagran. Det finnes exempel på, att icke alla sluppit lika lätt. En familjetader förlorade förståndet i Bicetre och är för närvarande fullkomligt vansinnig. ; Jag har mycket att berätta, som jag tror kan vara af intresse för alla, hvilka med något deltagande följa händelserna i Frankrike, och jag ämnar derför under någor tid göra anspråk på många spalter i Aftonbladet. 4. P.