Aftonbladet – 25 juni 1869, sida 3

lång remna — först endast en spricka, men som sedan vidgade sig mer och mer och hvars botten förlorade sig i ett mörkblått djup, kantadt med glänsande iståppar, glittrande som diamantdroppar, omätligt, ofattligt. De hade knappt följt kanten af remnan i tio minuter förrän den yngste af vägvisarne uppgaf ett rop. Jag ser något! ropade han. Någontin mörkt, hängande på en iskant långt ned i djupet! De sågo det alla: en mörk massa, hvars form ej kunde urskiljas, nästan dold af framskjutande isväggar. Min bror bjöd hundrade francs åt den som ville gå ned och taga upp det som låg der. Alla tvekade. Vi veta ej hvad det är, sade en. Kanske det bara är en död stenget,sade den andre. Deras likgiltighet gjorde honom förtviflad. Det är ingen stenget, sade han harmset. Det är liket af Kristian Baumann från Kandersteg. Och, vid himmelen, om ni alla äro för fega att våga försöket, så skall jag gå sjelf.n Den yngste af vägvisarne kastade af sig rocken och hatten, band ett rep om lifvet och tog en ishacka i handen. Jag skall gå, min herre, sade han och utan ett ord mer lät han hissa sig öfver branten. Min bror vände sig bort. En bäfvande ångest kom öfver honom, och han visste ej hvad som föregick förrän han hörde det dofva ekot af yxans slag mot isväggen, långt ned i djupet. Sedan hördes ett rop efter ännu ett hisståg, och sedan — männen drogo sig alla åt sidan och min bror såg den yngste af dem stå vid kanten af isdjupet, darrande och upphettad, och vid hans fötter låg Kristian Baumanns lik. — Stackars Kristian! De gjorde ett slag