Aftonbladet – 23 juni 1869, sida 3

på minsta sätt kunna minnas huru eller när nan kommit dit. Det var åter en strålande klar dag. Regnet och blåsten hade upphört och Silverhorn reste sin topp mot den klaraste himmel. Nu, vid foll dager, när solen sken så varm, var han nära att betvifla verkligheten af nattens tilldragelser och skulle gerna ansett alltsam-. mans för en dröm, om inte hans klocka, som ännu stod, fortfarande visat på tre qvart till tolf. Emellertid tillskref han sin lifliga och öfverfyllda inbillning mer än hälften af sin förskräckelse. Det oaktadt kände han sig nedstämd och ledsen, och ville så ogerna tillbringa ännu en natt i Lautesbrunnen, att han beslöt sig att redan samma dag resa till Interlaken. Medan han ännu satt qvar vid frukostbordet och öfvertänkte huruvida han skulle gå de sju milen till Interlaken, eller hyra sig en vagn, stannade en kärra utanför värdshusets dörr, och en ung man hoppade derur. Hvad? Battista! utbrast min bror förundrad då den resande inträdde; hvad för er hit i dag? Och hvar är Stefano? — Jag lemnade honom i Interlaken, signor,, svarade italienaren. Någonting i hans röst, någonting i hans utseende oroade och skrämde min bror. Hvad har händt? frågade han flämtande. År han sjuk? Har någon olycka inträffat? Battista skakade på bufvudet, såg ut i korridoren åt båda sidor och stängde omsorgsfallt dörren. Stefano mår väl, signor; men — men någonting har händt — något så besynnerligt Signor, tror ni på vålvader? På vålnader, Battista? Ja, signor, ty om någonsin en död elle; lefvande menniskas vålnad gått igen, son man säger, så var Kristians vålnad hos mig i natt klockan tre qvart på tolf.