Aftonbladet – 19 juni 1869, sida 3

Luchara. MARKANTA Sjette Allmänha Svenska Läraremötet (Forts. fr. gårdagsbl.) (Från Aftonbladets referent.) Efter afslutandet af gårdagens förhandlingar, för hvilka viskola i nästa nummer lemna en sammanfattad redogörelse, var till klockan 8 eftermiddagen en gemensam sexa anordnad å Flustret för mötets deltagåre, öch hade äfven de ännuistaden qvarvarandedeltagarne nästan mangrannt — inemot 150 personer — infunnit sig till:-denna: afskedsfest, hvilken, om också enkel, bar alltigenom den yackraste prägel af kamratlighet och vänskap. Sedan sexan var :affärdad och bålarne blifvit framsatte, framträdde först lektor Alander och föreslog i varma ordalag en skål för mötets, ordförande, professor Ribbing. Denne senare, som på ett synnerligen lyckligt, och anslående sätt besvårade den honom sålunda visade äran med ett tal, som ref. icke. vågar sig på att i mer eller mindre stympad form återgifva, lemnade. sedan . ordet. åt dr Centervall, hvilken höjde ett lefve. för det svenska läraremötet i följande versifierade föredrag, efter hvars reciterande. talaren: helsades med lifliga bravorop. Tag läraren bort och historien skall Förfalla i söndrade stycken; Den vore förutan hans heliga kall En såmling af olika tycken, Och band han ej tiderna samman, ej vanns Af tänkarn hans visdom, af bjelten havs krans, Af statsmannen riken och länder: Ty bildningens frö han som arfvedel får Från forntid, hvars minne ban vördar, Med kraftiga armar han vidare sår Att växa till kommande skördar; Om lönen blir ringa och taczen ej stor, Han vet, att i tysthet hans säde dock gror, Hur lyckan sig skiftande vänder. Men vare han derför en man för sig sjelf, Som rak och med högburen panna Vet länka sin väg genom händelsens elf Och ej se tillbaks eller stanna, Som böjer sig endast för sanning och rätt Och tycker, att svåraste pligten blir lätt, När han vid sitt samvet kan trygga. Som gäst vid de rikligt belastade bord I visdomens rymliga salar Md Han lyssne alltjemt till de mäktiga ord, Som tiden till menskorna talar, Men minnes att visast bland visa är den, Som vet, att tj något af byggningamän Förmås, om ej Herran vill bygga. Och så må, med -hela den, glödande brand Ett friboret bjerta är mäktigt, Han älska och vörda: sitt fådernesland, Omi ringa på jord eller präktigt! Så läre med glädje ban slägt ifrån slägt Att kläda sin tanke i fosterländsk drägt, Sin vilja i fosterländskt-pansarl Ja! den som är sådan, skall ej bli förglömd, När fådernejord honom höljer: ? Om namnet förgås, blir hans gerning bedömd Med heder af slägtet som följer; Och redan i dag, medan stunder. är vår, Det slägte, som än i sin blomma Lår står, För honom pokalen bekransar, Lektor Björling utbragte härefter med några enkla bjertliga ord en skål för mötets andre ordförande, domprosten Linder, hvilken tåckade härför i ett föredrag, som, såväl hvad dess allvarliga som skämtsamma sida angick, framkallade lifliga bifallsyttrinar. Professor Ribbing bad att få till expeditionssekreteraren Wennerberg. frambära mötets tacksamhet för hans alltid ådagalagda varma nit och intresse för undervisningsväsendet, hvarpå särskildt hans deltagande i detta möte vore ett bevis. Talaten omnämnde äfven med erkänsamma Jloford den utmärkta välvilja och. det tillmötesgående, som från hr Wennerbergs sida de lärare : städse hade att påräkna, hvilka i ett eller annat afseende finge att göra med honom i hans egenskap af embetsman på den plats han nu beklädde. Hr Wennerberg tackade förbindligt för den bonom egnade skålen och tillade några ord om sin ställning till den offentliga undervisningen. Talaren trodde sig vara förvissad att hvar och en, som kände till hvad undervisningsfrågan i närvarande ögonblick fordrade af krafter ej blott hos mängden, utan hos hvarje enskild, skulle finna att proportionen mellan de krafter, som stode till buds och hvad som borde gifvas till kräftuttryck, vore afskräckande. och afmätt på ett sätt, att hvem som helst, utan att besväras af öfverdrifven blygsamhet, kunde känna sig manad att draga sig tillbaka, Det finnes, tilllade talaren, en gammal saga, som snarare torde vara fulla sanningen, att, när en kamel blifvit lastad med alltför stor och tun packning, lägger han sig ned och vill ej gå vidare. Enda sättet att drifva honom framåt lär vara att musicera något för honom, Mången gång har jag varit tärdig att lägga mig ned under de fasansväckande packor man. lagt på mig, och jag har då måst draga ihop. hela min kraft för att taga ett steg framåt, när jag fått höra en dylik lifgifvande musik. hvilken särskildt i afton. funnit sitt uttryck i de välvilliga och uppmuntrande -.ord,som här nyss blifvit mig egnade och hvilka äfven