Aftonbladet – 18 juni 1869, sida 3

-såsom en vanlig lektion, böra svara ett lika be stämdt nej som den föregående talaren svarat j .ITy hvartill skulle den tjena om den vore att be -trakta som en vanlig lektion? I sådant fall kunde fju förötdfarne, när som helst inställa sig i skola loch åtörd barcens vndervisning. Tal visste för Jöfrigt ingenting odrägligare än att vid Srsexamen höra en lärare oupphörligt docera i stället för att kort och godt framställa frågor till lärjungarne: det vore nemligen dessa som vid examen Ictst borde ha ordet. Härtti instärnde lektor Dahlbäck. Lektor Blomstrand förengde sig i den af lektor Cavallin uttalade åsigt, att genom examen skulle utrönas icke blott klassens ståndpurikt! tutar ock de särskilda lärjungarnes, och tillade att exariet derjerite borde betraktas såsom en skolans högtid, då barnen finge? glödja sig öfver den högtidliga afslutningen af terminen öcP ,visa hvad de derunder och under sin föregående skottid inhemtat. Lektor Törnebladh ville reservera sig mot uppfattningen at frgeramen såsom en vanlig lektion, utan ansåg att den borde vera så beskaffad att åhöraren derigenom kunde bildå sig en någorlunda Hallständig föreställning om, på hvilken stånidpenkt hvarja klass i sin helbet, men icke hvår och en lärjunge särskildt befunne sig. Rektor Leffler eilnrade om att hvarje lektion bestod af tvenne moment: efå docerande och ett examinerande. Talaren trodde, att i examen uteslutande det examinerande momentet skulle ingå och gilizds för ingen del den uppfattning af examen, som för åtskilliga år sedan var allmän, att den skulle vara ett slags pedagogisk parad. Åhörarer borde af examen kunna bilda sig ett omdöme om, hurä grdervisningen under de vanliga lektionerna bedrefvos i skolan. Diskussionen förklarades afslutad och ansåg mötet, att examen borde betraktas huofvudsakligast såsom en vanlig lektion, der dock det doserande elerftigitet ej borde för mycket framträda, och att ändamålet nied examen vore att utröna klassens i sin helhet ståndpunkt och lärarens i och med detsamma. Slutligen föredrogs femtonde frågan: vjlafva afgångsexamina visat sig utöfva någon oroände inflytelse på lärjungarnes arbete i sjunde klassen, ock har dem i något afseende der framkallat öfveransträngning. a Öfverläggningen om dennå fråga öppnades af Lektor Floderus, om ansåg att lämpningen af den nya afgångsexamen verkat något orca e på ifrågavarande klass högre afdelning, isynneruct tinder den sista åelen af vårterminen, då den höll på att beredå sig till afgångsexamen. Lärjungarne i denna afdelting kade då utan tillåtelse afbållit sig från lektionerna, isytfinerhet sedan de fullgjort de skriftliga profven för dei bliftähde examen. Tal. önskade derföre, då det i alla fall irängen årig vore svårt att neka dem befrielse från skyls iglieteti att bivista lektionerna, att det måtte tillerkännas dem rättighet att slippa detta åliggande, så snart de fullgjort de för tfaturitetsesamen föreskrifna skriftliga profven. De skills derigenom med större lugn kunna bereda sig till den slutliga pröfningen. Lektor Widmark fann den föregående talarens förslag mindre välbetärkt. Tal:s egen erfarenhet hade lemnat ett motsatt resultat mot hr Floderi; han hade funnit, att ynglingarne just tinder den tid, de beredde sig till att från skolan vinna inträde vid akademien, voro mera än annars benägna att begagna sig af den undervisning som stode dem till buds i skolan. Att befria dem från skyldigheten att göra det, vore ock betänlligt ur synpunkten af deras egen fördel: Det kunde då låtteligen hända, att ett eller annat ämne finge silta emellan. Att arbetet före examen vore ansträngande, kunde ej förnekas, men tal. trodde dock ej att ansträngnitigen vore så stor att den kunde kallas öfveransträngning. Lektor Cavallin tekommenderade det medel han såsom rektor funnit sig böfa använda, att meddela abituri dispens från en del af lektionerna. De kunde då både följa med i skolan och bereda sig hemma till sjelfva examen. Lektorerna Alander, Elmblad och Björling samt doktor Bohman instätnde med hr Widmark, doktor Lundqvist med hr Cavallin; Lektor Blomstrand ansåg attafgångsexamen väl kunde utöfva oroande inflytande på sjelfvalärjungarnes arbeten, men att detta förhållande å andra sidan icke vore af beskaffenhet att behöfva framkallä något oroande inflytande på lärarne. Frågan blef härefter af mötet med nej besvarad. Sedan således diskussionen för dagen var afslutad, bad ordföranden att särskildt få påkalla mötets uppmärksamhet för några ord, som ännu vore att tillägga. Talaren hade nemligen hört, attstatsrådet Carlson, hvilken hittills hedrat mötet med sin närvaro, vore förhindrad att vid morgondagens förhandlingar närvara; och utbad sig derför talaren att redan nu få till hr statsrådet frambära mötets tacksamhet öch glädje deröfver, att det håft äran räkna hr statsrådet bland sina deltagare. Detta utgjorde icke blott ett bevis på det nit och intresse, hvarmed hr statsrådet — efter hvad för alla mötets ledamöter förut vore väl bekant — följde läroverkens angelägenheter, utan deruti låge ock för lärarne sjelfva en uppmuntran och sporre 0 allvarligt arbete sträfva att fullgöra sitt kall. ; Statsrådet Carlson svarade härpå i ungefär fölande ordalag: Det inå vara mig tillåtet att frambära min tack-: sägelse för de ofd, hvarmed hr ordföranden behågat hedra mig. Jag har under de tjugu år: lessa läraremöten fortgått varit vi dem alltför. nära föstad, för att jag skulle kunna, derest icke bestämda pligter förhindrade mig, vara från dem frånvarande. Jag beklagar, att detta likväl måste inträffa i afseende å sista dågen af herrarnes sammanvaro, på sömmå gång jag lifligt erkänner, att det verkligen är med Stort intresse som jag öfvervarit dessa öfverläggningar. Om det nemligen i första rummet för herrarne litet hvar icke kan vara aniat än glädjande att så här återfinna hvarandra ur skilda kretsar, måste denna glädje i ännu mer förstärkt grad kännas äf mig, då jag på en gång ser försatnlade så många af herrarne, af hvilka jag vid flere är fästad med den personliga vänskapens band och, hvad atidra beträffar, sjelf varit på skilda orter i tillfälle att se dem verksamme i sitt kall. Det måste derjemte vara af stort öch lefvande intresse för den, som har så svåra och maktpåliggande angelägenheter att bevaka, att se på ett rufti liksom en sammandragen bild -af-hela Hen verksamhet uti det högre skolväsendet, som inom landets alla orter utöfvas; ty jag ser i dentid församlitie vår närvarande elementarskola . med dess fördelar och brister, med det arf den fått från fordna tider och den utsigt len lemnar för framtiden, och jag tycker mig känna, huru, genom en sådan församling på en punkt, lifvet lefver starkare och pulsarne slå mera ifligt i denna stora körporation. Slutligen omfattar jag detta möte med intresse med anledning if de goda frukter det. utan tvifvel komsner ati medföra, dels genom en lefvande samverkan i gemensamma ämnen -mellan dem, som. arbeta i samma kall, dels ock i den samverkan som här kommit till stånd mellan dem, som renast föra vetenskapens talan — de akademiska lärarne —å ena sidan och lärarne vid skolan å den andra; ty en sådan sammangjutning af arbetena i dessa olika sferer kan icke annat än ingifva goda förhoppningar om skolans framtid, för hvilken vi allesammans arbeta, då ju på den offentliga uppfostrans gebit hvar en af oss är en stridsman. Just för att i detta hänseende stora förhoppningar framgått af detta nu pågående möte, har jag en särskild anledning att tacka för de ord, som nyss blifvit till mig ställda, och att jag städse med stor tillgifvenhet omfattat läraremötena, det ber jag till sist att särskildt få försäkra. Mötet åtskildes kl. 3 t. 30 min, e. m.