Aftonbladet – 18 juni 1869, sida 3

I fplve by Senäe fi: fär TE Pat LÄ RIK TEESE JA ON derna öfvertygade örå rilitigketen och lämplighe-Iten af det motsatta förfarandet. Under en så knapp öfningstid som en half timma hunid ffiglingarne knappt komma sig i ordning till de anstfängningar som behöfvas. Ändamålet med gymnastikei vors bland anmat att förekomma att lärjungarne öfrorpmtFänladles af arbetet i skolan; men detta mål skulle, trodde tal., Väst vinnas derigenom att de fingo en dags hvila mellan hfarie öfning. Öfning hvarannan dag kunde åtminstone vara lika god som mindre öfning hvarje je Något bestämdt omdöme vore det derför svårt att gala om lämpligheten af den era eller andra ordningen, isynnerhet för dem som ej Vero män af facket. aa Lektor Alander hade vid dådet täroverk, han i . många år tillhört, sjelf kommit till den fasta öfvertygelse, att ungdomen hvarje dag borde öfvas li gymnastiska rörelser och äfven hört att denna .(åsigt delades af detta läroverks lärare. För öfrigt I funnes det äffet ett slags gymnastik; som lätt I kunde expedieras, hvilket j kräfde någrå apparater, ej fordrade några stora förberedelser oci derföre kunde förläggas till förmiddagarne. Det andra glaget kunde öfvas hvarannan dag. tektor Staoff instämde med hrr Cavallin och Alatider: , Mötet beslöt att vid de nu lemnade upplysningar och erfarenhetsrön i denna fråga låta bero. I ordningen följde nu den tjugondetredje frågan: Kan något göras för att lifva ungdomens håg för fria gymnastiska lekar, öch hvilka anordningar. hafva i dett afseende befunnits ändamålsenliga? . R Lektor Blomstrand ansåg att det enda som i detta afseende kunde göras vore att anskafta ändamålsenliga och tillräckligt rymliga lekplatser, belägna så nära som möjligt intill skolan. Lektor Wa!denström rodde ej att frågan kunde lösas på det sätt hr Blomotrand ansett. I Umeå hade för flera år tillbaka en ganska rymlig lekplats anskaffats, men der funnes aldrig några lärjungar, den begagnades till lekar åtminstone mycket litet, under vårterminen högst 3 å 4 gånger vid vinternsoch vårens början. Gossarne sutto i stället på läsrummet under rasttiden mellan lektionstimmarne och.om de kommo ut skedde detta på lärarnes uppmaning. De måste snart sagdt handgripligen fösas ut ur lärorummet och då de kommit ut stodo de vanligen och hängde vid skolväggarne. . Rektor Leffler förundrade sig öfver att ynglingarne i Norrland voro så litet ungdomliga. Vid skolorna i hufvudstaden egde ett motsatt förhållande rum; Der behöfdes i sanning ej någon uppmaning af läraren för att lärjungarnee skull bege sig ut ifrån läsrummet, då fråga vore om lekar. Ingen behöfde drifva dem till att roa sig. Skolläraren Erizon ville ej förneka att förhållandet på många ställen vore detsamma som i Umeå, men trodde att det bästa botemedel deremot vore att lärarne sjelfva, om barnen ej kunde leka, lärde dem att göra det. Rektor Staaff hade såsom lärare vid en af hufvudstadens skolor gjort samma erfarenhet som hr Leffler. I nya elementarskolan hade-man under de senare åren vidtagit den anordningen att under den varma årstiden, då väderleken så medgifvit, låta ynglingarne gymnasticera i fria luften, något som tal. ville rekommendera till användning äfven vid andra skolor. . Lektor Dollbäck yttrade sig i samma syftning som hr Waldenström. Samma svårighet att förmå skolungdomen att roa sig på fristunderna förefunnes äfven i Falun, Tal. ansåg derföre att det ej vore nog med att ha tillräckligt stora lekplatser, utan önskade att någon skulle finnas som skulle instruera lärjungarne i att leka — gymnastikläraren borde göra detta. Lektor Pettersson ville yttra sig i frågan, derföre att han såsom lärare vid en skola i Norrland gjort en alldeles motsatt erfarenhet mot hr Når denström. Tal. replikerade föröfrigt sih hörtländske kollega. — I afseende på sjelfva saken, som det nu vore fråga om, ansåg talaren att det vore tillräckligt att läraren uppmuntrade lärjungarne. Adjunkten Reverony de S:t Cyr ansåg att läraren visserligen borde uppmuntra lärjungarne till att leka på fristunderna, men gymnastikläraren ingalunda, såsom en talare yttrat, vara förpligtad att göra det. Ett hjertligare förhållande melian läraren och lärjungarne skulle härigenom uppstå och afståndet dem emellan minskas. Lektor Cavallin hade under sin verksamhet i skolan kommit till den öfvertygelse, att det i allmänhet vore de yngre gossarne som ville leka, och att de äldre deremot vore mindre benägna härför. Tal. hade under sin vistelse i hufvudstaden ock gjort samma iakttagelse. Han trodde derföre, att det öfverallt behöfdes att gifva en ;raftig väckelse, ett kraftigt understöd till införande af vackra och nyttiga lekar i skolorna. Sin karakter af frihet borde leken dock alltid behålla: läraren borde blott anvisa och uppmuntra till den. Lektor sTörnebladh fästade uppmärksamheten på att lekarne ej borde urarta till sjelfsvåld, hvilket lätt kan störa disciplinen, eller skada skolans 1okaler och tillhörigheter eller -ynglingarnes helsa. Tillräcklig erfarenhet hade dock, trodde tal., ej ännu blifvit vunnen om de medel som kunde vara det lämpligaste att vinna målet med de gymnastiska öfningarne. Ej heller hade erfarenheten om behofvet att lifva ungdomens håg för dessa öfningar ännu blifvit fullt stadgad. Tal. ansåg derföre att mötet ej borde uttala någon bestämd opinion i frågan. 4 Rektor Eden hade begärt ordet för att protestera mot den slutsats åhörarne kunnat draga af hr Waldenströms yttrande om ett norrländskt läroverk till förhållandet i de öfriga norrländska skolorna. Förhållandet vore, åtminstone i den skola der tal. var lärare, alldeles motsatsen till det som egde rum i Umeå. Lektor Cederqvist ansåg att, då man fästade sig vid hvad som i allmänhet förstodes med ordet lek det vore klart att leken ej kunde ske på befallning och efter anordning af läraren. I så fall gjorde den ej skäl för namnet. Barnen borde sjelfva få uppfinna sina lekar och vara ostörda vid den; annars förlorade de sitt behag. Lektor Elmblad instämde med den siste talalaren. Några ovanliga åtgärder för att väcka och lifva ungdomen till lekar och nöjen vore alldeles obehöfliga; behöfdes sådana, vore detta ett tecken till att kv gegga ej Har den friskhet den bör ha. Tal. trodde ej att skolynglingarne i vårt land behöfde drifvas till kroppsöfningar, och om detta i någon afdelniog af skolan vore fallet med ett större eller mindre antal lärjungar, funnes der dock nog alltid åtminstone några subjekter som kunde lifva de öfriga. Sedan lektor Waldenström ånyo yttrat sig i samma syftning som förut, rektor Sillen instämt med hrr Elmblad och Törnebladh, förklarade mötet, på derom af ordföranden framställd proposition, att det ansåg, att lämpliga lekplatser borde finnas i närheten af skolan, att lekarne ej borde i någon mån anbefallas, samt att deltagande i dem från lärarnes sida borde ega rum endast så tillvida, att läraren borde rikta sin uppmärksamhet på dem. Å ; Härefter företogs till behandling den fjortonde frågan så lydande: : Bör läraren uppfätta den offentliga årsexamen hufvudsakligen såsom en vanlig lektion, hvaraf åhöraren kan lära känna den ståndpunkt, på hvilken hvarje klass befinner sig, och i denna händelse är det af vigt, att alla ämnen der förekomma? Eller bör examen betraktas såsom ett prof på bvarje enskild lärjunges förvärfvade insigt de särskilda ämnena ? Lektor Ebnblad ville betrakta denna årsexamen såsom en vanlig lektion, ty om man ansåge den såsom en gradmätare på hvarje ynglings insigt i de särskilda läroämnena, måste denna gradmätare befinnas mindre tillförlitlig, då afdelningarnes lärjungeantal merändels vore för stort liksom den tid, under bvilken examen pågick, alltför ringa ——— RT BER: