Aftonbladet – 16 juni 1869, sida 3

Il graderna betala blott hall entre Ul alla offentliga förlustelser. På de mindre teatrarne, om man kan kalla -Idem med fyra, fem rader små, beherrskar Offenbach repertoiren. Storhertiginnan, Pariserlif, Blåskägg, Toto, m. fl. synas på laffischerna. Toto gifves utmärkt på Carlteatern; men både text och musik äro högst medelmåttiga. På svensk scen skulle denna operett genast falla, På samma teater går Pariserlif, men långt sämre än vi sett pjesen återgifvas i Stockholm. Ett undantag gjorde dock hr Knaack som baron Goudremarck. Denne skådespellare har helt kort tid varit i Wien, men redan så tillvunnit sig publikens gunst att salongen stormar, då han visar sig. Åtskilliga friheter tager han sig dock på scenen, hvilka äro allt utom konstnärliga. Ett exempel: Då brasilianaren inkommer i första akten är han åtföljd af två negrer, som bära hans effekter. Hr K. gick bort och klappade en af negrerna på kinden och blef naturligtvis svart om fingrarne. Sedan smekte han den ena af damerna efter den andra, så att alla fingo svarta märken på näsa, på haka 0.-s. v. Detta roade publiken ofantligt. Till Pariserlif man till och med målat en särskild ridå, med bilder ur lifvet på Mabille. Också en prydnad för ett konstens tempel! Storhertiginnan af Gerolstein, som spelas på Teater an der Wien, var deremot såväl till utförande som uppsättning i alla delar mästerlig. Fräulein Geistinger anses vara den sångerska, som hittills bäst utfört Storhertiginnans roll både: i Frankrike och Tyskland och hon är samnerligen ypperlig. Hr Szika, som soldaten Fritz, var den vackraste teaterälskare jag sett och god skådespelare på samma gång. Såsom ett prof på det storartade i uppsättningen, kan nämnas att icke mindre än tolf olika uniformerade regementen, å 50—60 man hvardera, med flygande fanor och klingånde spel defilerade förbi Storhertiginnan i första aktens fihale. Musikkåren, som först marscherade upp, utgjorde endast 25 man. Scenen är så stor att öfver 500 personer och 100 hästar få rum der. Men, för knäfveln, jag införlifvar mig så djupt hed Offenbach, att jag glömmer att jag är i Salzburg, Mozarts födelsestad! En sådan stad bör också kunna föda en sådan kompositör. Sjelfva luften stämmer sinnet lyriskt. Tyskland har många vackra städer, men hvad läge och omgifningar beträffar, är allt Salzburg numro ett. Staden ligger i en dal, plan som ett golf och genomskuren af Salzäch, som delar den i två halfvor. På alla sidor öppstiga höga klippor, med ruiner och klosterbyggnader, och, i riktning åt den för sina arbeten i trä och elfenben omtalta lilla byn Berchtesgaden, serman en sträcka snöbetäckta alper, hvilka brottas med molnen. Den i Mönchbergsklippan inhuggna amfiteatern medtre. rader gallerier, numera använd till ridskola, skymtar så underligt fram mellan husen; klockspelet tonar från tornet i Neubau; storartade vattenkonster sorla öfverallt; jägarhorn ljuda från höjderna; fåglar sjunga i träden; och inspirationen framlyser ur Mozarts anletsdrag, der han tronar på sin piedestal. Har ni måhända lust att göra mig sällskap upp på en utaf höjderna, till Capucinerklostret till exempel, som reser sina allvarliga tinnar mot skyn? Eller kanske ännu högre upp, till Francisci-Schlössl, der den herrligaste utsigt och ett välförsedt värdshus erbjudes er? Men då jag talar om att ni har 991 trappsteg (jag har sjelf räknat dem) och 50—60 långsluttande afsatser att bestiga, så afskräckes ni kanhända från försöket. Det lönar dock mödan! Vid hvart femtonde steg under vägen upp till klostret äro stora nischer anbragta med bilder i kroppsstorlek ur Kristi lidande, och hvar och en har sin uthängda trätafla, som uppmanar till bön. Skall man under vandringen vara en riktigt god katolik, så måtte man bli temligen schackmatt, innan man uppnår bergets spets. ler vill ni kanske göra en liten tur ut till Berchtesgaden? Ni passerar efter en halftimma bayerska gränsen och befinner er snart i den. mest storartade natur. Leende och fruktbara dälder midt ibland jättelika berg med snö och is på topparne. Med vildt larm hoppar den grunda Albeforsen fram öfver stenar och grus. På ett hus är inristadt hur högt Alben gick : 1622, Detta märke sitter ofvanför husets första våning. Så djupt har den sjunkit. Och midt ibland bergen ligger den herrliga Königssee, med ett klart blågrönt vatten, så långt ögat när omgifven af ända till 8000 fot höga kalkstensväggar. Af ett par hurtiga alpflickor, som sjunga takt till årslagen, ros man omkring hvart man önskar. För att riktigt kunna njuta af omgifningarne tillsade jag på värdshuset en sådan der för Tyskland så egendomlig figur, som kallas vHausknecht, att väcka mig följande morgon mycket tidigt. Han infann sig kloekan 3. Det hvilade ännu ett djupt mörker öfver hela nejden. Blott de hvita snötopparne syntes som väldiga spökgestalter. Plötsligt som ett trollslag, såsom fallet är i dessa trakter, dagades det. Den något kyliga luften blef i hast nästan ljum och dimman skingrades. Ack, hvilket naturskådespel! Och solen gick upp bakom Alpernas topp; Och drifvornas silfver förgylldes; Och -Alben blef snabbare uti sitt lopp; Och blommorna öppnade knopp efter knopp; Och luften af vällukter fylldes; Och dömeklockan talte med tunga så mild; Och vandrare syntes på vägen; Och fromheten knäföll för Nepomuks bild Och korsade sig framför klippan så vild Och läste sitt radband så trägen. Men högt i en tall satt en bofink, så glad, Och näbbet mot himmelen vände, Och herrliga drillar han oskrymtadt qvad, Och se, med den bönen, som bofinken bad, En suck jar till Allfader sände! Fr. H. Rättegångsoch Polissaker. Tryckfriketsåtalet mot tidningen Fäderneslanlet, väckt af tornväktaren Jobansson, nedlades i sår af käranden, sedan han förmält sig hafva blifm unnnlect am stt mad dan åavltada narconanan ma