Aftonbladet – 15 juni 1869, sida 2

at förslag till resolution af hr Gumeelius med f mendement af hr Hedlund antogs derefter af wtet och hade följande 1ydelse: Under nuvarande förhållanden innebär förudet för den anklagade i tryckfrihetsmål, å det gäller anmärkningar mot myndigheter ller offentliga män, avt till sitt försvar åstadomma bevisning, en orättvisa och en våda för ryckfriheten.s Hr Wieselaren reserverade sig deremot, emedan an ansåg att mötet ej borde opinera i frågor röande ändring af allmän lag. Hr Borg hade inlemnat en motion om att all tämpelafgift å tidningar och tidskrifter måtte pphäfvas. 4 Någon diskussion uppstod härom, under hvil4 en hr Gumeelius till ljd af egen erfarenhets ramhöll den farhågan, att ifall postförvaltarearrodet blefve borttaget och posttjenstemännen il; tället finge någon lönetillökning, skulle alla tidingar bli illa behandlade på postkontoren likf om de nu äro, på hvilka man icke prenumererat postkontoren. f å redan förra publicistmötet fattat ett beslut denna fråga, resolverades: 1 Mötet vill, med upprätthållande af förra mötets ttrande i frågan, besluta en skrifvelse till gene:alpoststyrelsen med hemställan, huruvida ej len närvarande stämpelafgiften jemte post-j! örvaltarearvodet kunde utbytas mot annan lämp-l; ig portoåfgift för de tidningsexemplar, som med osten försändas. Mötet åtskildes kl. 9 på aftonen. I söndags kl. 9 f. m. sammanträdde mötet ånyo, varvid beslöts att mötet för gudstjenstens skull kulle ajournera sig mellan kl. 11—1. Rörande ett af en vid förra mötet tillsatt konit uppgjordt förslag till pensionsoch understödsförening för publicister resolverades att möet, utan att vid förslaget, hvilket blifvit uppläst, ästa någon anmärkning, öfverlemnade till delgarne att utfärda inbjudning till en-preliminär eckning, hvarefter de tecknade inkallas för att lefinitivt afgöra förslaget i Härefter företogs till diskussion mom. 4 af hr F. T. Borgs till mötet inlemnada motion, så lylande: Att Stockholmspressen mera än hittills öfverrakar de korrespondensartiklar, som från hufvudstaden spridas till landsortstidningarne samt att lessa å sin sida utöfva kontroll öfver korresponlensartiklar, som från resp. landsorter inflyta i Stockholmsblad — (det bästa sättet att oskadliggöra skandalskrifveriet, eller den i skrift kring: spridda lögnen). Samma kritik torde ock hufvudstadens tidningar böra utöfva inbördes, så att infen må anse sig berättigad att låta påtagliga och evisliga osanningar stå oemotsagda eller ovederlagda, de må förekomma i hvad tidning som helst. Vid den häröfver uppkomna diskussionen yttrade sig följande talare: Hr Sohlman ansåg det onödigt att mötet i denna fråga afgåfve någon resolution. Vid det förra puoliejatmötet vore derom tillräckligt ordadt. Taen fann det försöfrigt underligt att motionären påyrkade, att hufvudstadens press skulle utöfva kontroll öfver korrespondensartiklar till landsorten. Vore det icke snarare hrr landsortsredaktörers egen skyldighet att öfvervaka det icke som hittills deras tidningsspalter uppfylldes med så lösligt och så lättsinnigt ihopkomna korrespondensartiklar, att de väl kunde jemföras med dem som förekomma i hufvudstadens så mycket klandrade skandalblad? Som motionen nu formulerats saknade talaren deri den rättvisa reciprocitet, som borde finnas deri, att landsortstidningarne icke, som nu oftast händer, försummade att yederlägga eller beriktiga sina korrespondenters uppgifter. Talaren upprepade det: må landsortstidningarnes redaktörer mera gorgfälligt välja sina -korrespondenter, mera kritiskt granska deras uppsatser och framför allt icke undandraga sig att rätta deras uppgifter, då de äro felaktiga. Ordf. anmärkte, att den af talaren påpekade reciprociteten af motionären uttryckts i orden: samt att dessa å sin sida utöfva kontroll etc. Hr Gumaelius bemötte hr Sohlmans yttrande om landsortskorrespondenserna, förmenande, att desamma på senare tider i allmänhet icke vore af den lösliga beskaffenhet, som iman här sökt framhålla. Mera gagnande än animositetet i tal och skrift mot landsortskorrespondenserna vore om hrr hufvudstadsredaktörer gjorde sig besvär att återgifva det få och kaifatra det felaktiga, som i dem kunde örekomma. Yttrade för öfrigt bifall till hr Borgs motion. Hr Hedlund trodde, att den kontroll, som kunde ifrågakomma, hufvudsakligast vore å faktiska upp: ifter. Ansåg visserligen att korrespondensartikjar såsom i allmänhet behandlande interiörer mången gång kunde förekomma mindre behagliga äfven för tidningsredaktörer, synnerligast då korrespondenterna gingo ända derhän att vidröra det allraheligaste: tidningsredaktörerna, sjelfva. Tal. skulle dock, om någon välvillig Aand fölle på den iden att angripa hans person i en korrespondens t. ex. till Fåderneslandet, ingalunda finna det lämpligt att sjelf framkomma med något beriktigande eller försvar. Trodde för öfrigt att kontroll. skulle kunna behöfvas icke allenast på korrespondenterna utan äfven på redaktörerna. Hr Strehlenert ville att mötet skulle uttrycka den åsigten att det ansåge den vid förra mötet fattade resolutionen vara tillfyllest och att fördenskull motionärens förslag icke kunde föranleda till någon åtgärd. Hr Sohlman påpekade, att korrespondenserna vanligen ej innehålla fakta, hvarföre någon sådan kontroll ej behöfver ifrågakomma. Anmärkte ännu en gång att han ansåge det vara mera nödvändigt att landsorisredaktörerna hämmade eller renade den ström af småsqvaller, skandaler och bagateller, som i form af korrespondenser från hufvudstaden strömmar ut öfver hela landet. Huru föga gagn för fäderneslandet och det allmänna bästa åstadkomma icke dessa? Tal. hade åtminstone: sällan funnit skäl att i detta hänseende frångå sin åsigt. Hr Bilow trodde i likhet med hr Gumelius, att det numera icke vore så farligt med tidningskorrespondenserna utan att de ganska väl försvarade sin plats bland andra pressens alster, Hr Blomstrand undvek att tala om skandalskrifveri och önskade endast att tidningarne måtte visa hvarandra den uppmärksamheten att återgifva hvarandras uppsatser. Derigenom att en tidning i sådant hänseende försummades eller såges öfver axeln af sina kolleger kunde dess idter svårligen vinna den utbredning-bland allmänheten, som de måhända mången gång förtjenade. Hr Gumeelius trodde ej, att korrespondenserna i allmänhet vore så innehållslösa och obetydliga som hr Sohlman skildrat dem. Ja, tal. trodde sig äfven i de stora Stockholmstidningarnes spalter någon gång ha påträffat utdrag ur landsortstidningarnes korrespondenser, de der till och med innehållit fakta,. Den lätta form, hvari dessa korrespondenser nu för tiden gemenligen framträda, vore utan tvifvel bildad efter det mönster, som hufvudstadstidningarne genom sina causerier, krönikor och dylikt sjelfva pragt på modet. Yrkade ännu en gång bifall till hr Borgs motion. Hr Hedlund ansåg, att den diskussion hvartill motionen nu föranledt, och som utan tvifvel genom tidningsreferater skulle komma till allmänhetens kännedom, borde kunna tjena som ett uttryck af mötets åsigter i ämnet och att följaktligen ingen: annan resolution behöfdes. r Sohlman ville icke förneka att en bättre ton på senaste tiden inträdt i korrespondenserna, men ansåg detta vara en följd af det senaste publicistmötet. Trodde att det icke skulle skada om de bittre tidningarne på allvar toge itu med skandalskrifveriet, men i sådant fall borde detta ske icke på enstaka ställen utan öfverallt. Mötet beslutade i enlighet med hr Hedlunds förslag, att den förda diskussionen skulle betraktas som mötets resolution i ämnet. Härefter unnläcstes mötet kl 11 för att åter sammanträda