Aftonbladet – 15 juni 1869, sida 2

VV OS MU NUMIEV RT kr I gårdagens redogörelse för mötets förandlingar meddelade vi de antagna resoluionerna rörande ifrågasatta förändringar i Pryckfrihetsförordningens 5S 3 och 5. Vilo tergifva nu, efter Göteborgsposten, en re-b: logörelse såväl för den öfverläggning, somj gde rum i afseende å dessa lagstadganden, om för mötets öfriga förhandlingar i lörlt: lags afton och under loppet af söndagen. e jöteborgspostens referat har följande lylg else: . För att visa huru ytterst betänklig nu gällande Db ryckfrihetsförordning verkligen är, uppläste och I kommenterade hr Wieselgren 8 3 af tryckfrihetsnh örordningen. Så t. ex. kan utgifvaren af en krift, som anses innehålla smädeliga uttryck om a amtida nationer och stater, med hvilka riket är ? fredligt. förhållande, äfvensom om deras regeing, regeringssätt, höga embetsmän och sändeN ud, inre eller yttre förhållanden straffas och h kriften konfiskeras. Är skriften ej smädlig eller q örgriplig, men genom densamma missförstånd ned utländsk makt sig yppat, kan skriften konfikeras, och detta alldeles utan dom och ransaking. Man igenkänner här farhågan hos Carl Joans regering för att på minsta sätt påminna naionen om att den ej fick gå mot utan med Ryssand. Man fruktade att något ord inom pressen skulle utgöra den vattendroppe, hvilken skulle d komma glaset att rinna öfver, då nationen fick reta Finlands förlust. Man skulle baxna, om man äste de skrifvelser, som vexlades emellan kronorinsen och statsministern i dylika angelägeter, om man finge se de ödmjuka böne ställ des för någon stackars tidningset .Mia blifvit anklagad för någon 47 , vare, hvilken anns blott i den hörs, yrörytelse, tom föreLåtom oss minn 2 eklagarens egen inbillning. iktning för -78 alt intet är farligare än missför — AB ingenting hemskare än missaktning orgadlag, och skyndom oss derföre att få camligheter som denna 3 3 af tryckfrihetsförordningen ändrade. Hr Hedlund anförde huru han tänkt sig brottskategorierna i sitt förslag till ändring af tryckfrihetsförordningen. Hr Gumelius framhöll faran af att yttra sig emot rikets embetsoch tjenstemän i tjensten, enär de afgörande tre Isdamöterna i juryn tillsättas af rådhusrätterna, hvilka vanligen sjelfva äro byråkratiska och formalistiska. Öm, såsom vid riksdagen föreslagits, jurymännen skulle väljas af landstingen, fruktade tal. att det skulle bli ännu värre. Trodde att det vore bäst om de tre jurymän, som nu väljas af domstolen, komme att väljas af valmän på den plats, der tidningen utges, för längro tid och på samma sätt som riksdagsmän till Andra kammaren. i Hr Blomstrand ansåg att uttrycket smädelse il. och för embetet betydde detsamma som smädelse derföre att personen bekläder embetet. : Hr Hedlund erinrade om, att denna fråga vore . den svåraste af alla hithörande. Tillstyrkte att valen : skulle ske af städernas valmän samtidigt med någon annan valförrättning. Hr Sohlman visade att åtskilliga andra orimligheter förefannos äfven på andra ställen än i 88 3 och 5 och ville att man skulle uttala sig för en allmän revision. Hr Blomstrand talade för bibehållande af det nuvarande juryväsendet, med den förändring, att de tre ledamöter, som nu utses af domstol, i stället skulle utses af stadskommunerna, men så att 5 utsågos och 2 uteslötos genom lottning. Efter någon ytterligare diskussion, i hvilken hrr Hedlund, Sohlman och Hierta framhöllo den nuvarande juryinrättningens vådor, tillföljd deraf att arterna och domstolen välja jurymännen, medan rr Gumeelius och Blomstrand betonade att den tilltalade ej kunde få rätt då han icke sjelf finge välja några personer i juryn, om hvilka han visste, att de kände till hans sak, och hr Witt framställde önskan att åtminstone i mindre städer jurymän måtte väljas af valmännen till Riksdagen för hvarje fång —, antogs följande förslag till beslut af hr Hedlund: Mötet anser en ändring i juryns sammansättning nödvändig, gillande i detta fall förslaget att jurymän för tryckfrihetsmål böra väljas inom varje stad der tidning utgifves efter samma grunder som för val till ledamöter af Andra kammaren. Beträffande 3:dje paragrafen resolverades i öfverensstämmelse med hr Hedlunds förslag följande: Mötet anser en förändring i Trycktrihetsförordningens stadgar om ansvarig utgifvare, mot hvars egenskap af verkligt ansvårig ingen bevisning enligt gällande juridisk praxis får åvägabringas, i högsta grad önskvård, men anser, att den står i ovilkorligt sammanhang med en förändring af de i samma Tryckfrihetsförordn. 85 3 och 5 innehållna ansvarsoch straffbeståmmelser samt anordning af jury; och förnyar första Publicistmötets beslut, att mötet högeligen ogillar allt missbruk af Tryckfrihetsförordningens nu gällande bestämmelser om ansvarig utgifvare. Den första fråga, som på eftermiddagen förekom sedan ledamöterna, efter att kl. 3 e. m skilt sig åt och åter kl. 6 e. m. sammanträdt, var hr P. F. Mengels motion af innehåll, att medlemmarne i publicistmötet skulle utse en komite, bestående af publicister, hvilka skulle bemyndigas att utarbeta ett fullständigt förslag till ny tryckfrihetsförordning. Titer en diskussion, i hvilken flera talare deltogo, af hvilka några uttalade tvifvel om saken vore görlig och framställde den förmodan, att för stora anspråk skulle fästas vid denna komite, men i hvilken de flesta gillade motionen, isynnerhet som det eljest skulle se ut som om man ej vill komma from sounds to things-, antogs hr Mengels förslag !och utsågos vid i går anstäldt val till komiteledamöter: hrr Arg Sohlman, Gumeelius, Wieselgren, Hedlund och Hedin. Beträffande komitens uppdrag beslöta att man Kö skulle binda den genom särskilda instruktioner, ehuru densamma naturligtvis vore moraliskt bunden af mötets fattade resolutioner. Hr Borgs förslag om att mötet måtte verka för att stadgandet i tryckfrihetsförordningen om qvarstad å tryckt skrift måtte utgå, remitterades, med bifall till motionen, till nyssnämnde komitå. Derpå företogs hr J. G. Schultzs motioner, af ionehåll, att publicistmötet skulle genom en på lämpligt sätt afgifven öppen protest förklara sig anse följande, på mer eller mindre besynnerligt sätt i bruk komna bestämmelser innebära den största olaglighet och orättvisa, nemligen: — a) Strafflagens (vallmän lags.) tillämpning i tryckfrihetsmål: en uppenbar olaglighet, enjedan strafflagen kan i hit hänförliga fall undergå förändring vid en riksdag, och tryckfrihetsförordningen sålunda, såsom stående i sammanhang dermed, också, i afseende på sina straffbestämmelser, förändras vid en riksdag, d. v. s. fullkomligt grundlagsvidrigt: — b) förbudet för den anklagade i tryckfrihetsmål att till sitt försvar framlägga bevis eller åberopa vittnen för sanningnn af den åtalade artikeln: ett förbud, som icke finnes i tryckfrihetsförordningen, utan endast i strafflagen kap. 16 8 13. Hr Wieselgren anmärkte beträffande första punkten, att ehuru strafflagen förändras, så följer likväl icke tillämpning af lagen i tryckfrihetsmål förrän tvenne riksdagar derom fattat sitt beslut Hr Sohlman delade denna åsigt och ville medgifva det olämpliga i att tryckfrihetslagen hänvisades till strafflagen, men ville ej godkänna uttrycket olagligt, ehuruväl tryckfrihetslagen vore tillkommen på olagligt sätt. Hr Gumelius trodde att hänvisningarne till strafflagen kommit in genom förbiseende på senare tier. Hr Sohlman erinrade om, att då dessa hänvisningar stå i lagen, måtte de väl ej vara olagliga. r Strehlenert omnämnde att sjelfva straffbestämmelserna stodo utsatta i de äldre upplagorna af tryckfrihetslagen. Hr Bilow erinrade —