Aftonbladet – 14 juni 1869, sida 3

Holdaten Moda. likasom de inesta vivtnen anda till dess truppen kommit ned till vägen, der, sedan truppen delats Jå två plutoner, löjtnant Schöninj tillsäger sin afdelning, uti hvilken vittnet på midten af första ledet befann sig. att om ni blir tvungna att skjuta, så skjut första salfvan åt benen och först den andra åt lifvet, ty de äro våra egna medborgare,. Icke destomindre och fastän vittnet icke hört något kommando, aflossades skott från truppen, hvarefter hr Winter, kommande så som uppifrån gården, bakifrån truppen passerade densamma och sköt framför den ett par skott på folket, utan att sigta på någon viss. Oaktadt vittnet med uppmärksamhet följt hr Winter hela vägen, hade han ej sett honom dittills blifva öfverfallen. Hr Winter hade sedermera dragit sig längre låt söder och der blifvit tillfrågad af tvenne personer som kommo mot honom: Är det här WinI ter? hvarpå den ene fattade honom i rockkragen, ; I men denne föll sjelf omkull, förmodligen af ett slag af hr Winter. Bchönings vidare marsch beskref vittnet på samma sätt som öfriga vittnen och hade, innan hr Schönings aftågande, icke sett hr Tengzelius återkomma. Under nämnde marsch I hade truppens bajonetter träffats af en ganska krafTtigt kastad, ungefär 6 qvarter lång stör. Vittnet, som väl kände gardisten Persson, förklarade på frågor: att denne ej, var någon af nämnde två personer, i hvilket fall vittnet skulle hafva iakttagit det; Persson stod dessutom då närmare majstången och öfverfallet skedde något längre söderut; att hr Winter icke sökt afstyra skjutningen, utan tvärtom sjelf straxt rusat fram och skjutit, hvilket skett utmed en vägg vid södra ändan af torgot samt ått vittnet ej kunde med visshet säga i vilken afsigt omnämnde tvenne personer fattat tag i hr Winter, men att det möjligen kunnat åsyfta att tillbakahålla honom. Soldaten Brandt ankom straxt efter larmslagningen till högvakten och fann då icke mycket folk mellan vägen och grindarne, men mera på landsvägen, dock utan svårare oljud, äfven under det hr Winter läste upprorslagen. Om truppens nedryckande till vägen och hvad derförinnan tilldragit sig, öfverensstämde detta vittnes utsago med flertalets, dock att vittnet icke hört någon instruktion angående skjutningen. Folket hade malat sig undan när truppen tågade ned till väen, der den stod stilla högst 3 minuter, hvaruner vittnet ieke såg något annat tilltag mot hr Winter, än äm en uh utan att hg dock un tat meningen dermed, hoppat up ryggen vi inajstången på honom och sedan halkat ned. Denne karl hade bestämdt icke varit sardigten Persson. Vittnet, som borttågat med hr Tengzelius och då straxt hört tvenne skott aflossas, hade sett denne hugga en bonde åt nacken och sedan öfver handen, samt en pojke i hufvudet, så att denne föll i en småga (smal gränd) och blödde. Slagena träffade bakifrån. Vittnet, som derpå fått permission, hade ej vidare att upplysa. Soldaten Holmberg berättade, i olikhet med öfrige vittnen, att truppen redan förut nedmarscherat icke blott till grinden, utan ännu vidare. till vägen och derpå åter till högvakten, der den laddade innan den slutligen nedtågat till vägen. Vittnet hade funnit hurraropen mycket starka. Under det löjtnant Schönings trupp qvarstod vid vågen samt sedan hr Tengzelius marscherat söderut, togs hr Winter, framför truppen straxt till höger om majstången, i kragen af en eller två karlar, som syntes vilja draga omkull honom, men han gjorde sig lös och knuffade undan dem. Derförinnan hade vittnet ej sett hr Winter framme på torget. Då hörde vittnet några skott och såg hr Winter framför truppen skjuta med revolvern och hörde skott från truppen, mendetta vittne vet ej om hr Winter sköt före eller efter truppen. Vittnet såg då gardisten Persson Viapande vid majstången, men hade ej sett när han föll. Hr Winter begaf sig längre ut åt torget, slängande och slående med en revolver, så att folk träffades, hvarefter han vände sig till löjtnant Schöning med begäran att erhålla två soldater till betäckning. Under löjtnant Schönnings marsch kom en störstump af öfver en alns längd häftigt kastad mot bajonetterna. Gardisten Persson hade icke, såvidt vittnet sett, ofredat hr Winter, hvilken deremot hade, såsom det tycktes, i ryggen träffats af ett vedträd, som vittnet antager ha varit kastadt. Soldaten Färlin tillade till sitt vid förra ransakningstillfället afgifna vittnesmål, att innan några skott aflossats hr Winter, kommande bakifrån truppen rundt om dess venstra ävgel, fått ett vedträd i ryggen. Hvilken som kastade det, såg vitt. icke, och ej heller någon hoppa upp på hr :S TYB8. Handlanden Nilsson i Hudiksvall. Vittnet, boende i Silens nedra gård, föranleddes af larmslagningen att gå ut föratt se hvad som var å färde; såg då mycket folk på torget och landsvägen samt hörde spridda hurrarop af 6 å7 personer i sender; såg vidare hr Winter och hörde honom dels tillsäga folket att skingra sig, dels uppläsa något ur en bok, hvarunder också några hurrarop uppstämdes, mest af pojkar. och kringresande s.k. skojare; hörde Siln bedja dem gå, hvarpå en del gingo och andra qvarstannade. Bland folket hördeg mest skratt. Iakttog nu att truppen nedryckte till vär gen, och att folket då tystnade och vek undan, ehuru detta för trängseln hade sig svårt. Vittnet stod då mellån majstången och den byggnad der kopparslagaren Wahlströms -bod var be lägen (se kartan JM 11) och hörde-snart skott från truppen, hvilka han såg riktas dels mot marken och dels högre. Derefter, säger vittnet, skilde sig truppen två afdelningar, dervid underlöjtnant Tengzelius pA sin afdelning drog sig söderut och derunder utdelade 5 å 6 hugg med sabeln åt hufvud och axlar, utan att dock vittnet såg huruvida någon stupade. Löjtnant Schönings trupp sökte skingra folket, och såg vittnet soldater stöta till med rv onetterna, så att Atminstone en person, träffad i oröstet, föll omkull i närheten af majstången, Unefär samtidigt med det truppafdelningarne skilleg, såg vittnet hr Winter komma från truppena renstra flygel öfver till den högra, der han genast vörjade skjuta med en revolver åtminstone 2 å 3 kött, bland hvilka ett bestämdt med sigte å en verson -som stod vänd med ryggen emothonom, ch tog vittnet, som sade sig med största uprynärksamhet ha följt hr Winter ifrån det denno ramkommit bakifrån venstra flygeln, på sin ed att ir Winter icke derefter och intilldess han afsköt ina skott blifvit på något sätt öfverfallen. Nätan på samma gång som hr Winter aflossade sina kott, möjligen något förr eller något senare, sköt ckså truppen, och genast efter det hr Winter kjutit, började han slå omkring sig med revolern, så att det träffade flera personer, bland hvila vittnet särskildt erinrar sig. .en som fick ett lag i hufvudet, så att han blödde och föll. Hr Vinter bade sedan tappat revolvern, som en anan person upptog, hvarefter genast vittnet såg ågon, troligen samme man, fatta tag i hr W. och åsom vittnet antager för att afväpna denne, draas med honom om pistolen, den dock hr W. eröll. Hr W. gick derefter upp emot stånden, der ittnet såg Silen utan häftighet samtala med haom samt bortföras af tvenne soldater. Vittnet ppger att-två soldater åtföljde hr W. redan då an sköt. — På fråga af notarien Staaff uppgaf ittnet att han första dagen i sällskap med Tra ndra personer stått utanför Iggluuds, utan allt ljud, då hr W. tillsagt dem i konungens namn örsta, andra och tredje gången. att skingra sig, nder hot att annars använda vapenmakt samt på vågor af hr W., dels att vid föregående markuaer stundom fönsterinslagningar förekommit, deåla tt vittnet icke hört hr W. senare på aftonen af en tredje mötesdagen vid qvällsvard hos Silen på anat sätt göra hr Siln ursäkt för dennes hå) de än med yttrande: Denna åtgärd var BOrga g, men vi kunna ju vara lika SA vänner för etv, hvarförutom hr Winter vid samma tillfälle trat: Det har ju varit ganska lifvadt i afton; läggande vittnet på fråga af ordföranden, att etta, så vidt vittnet uppfattat, tyckts vara hr W:s erkliga mening, enär hau dervid ej visat någon dsnad. (Forts.)