Aftonbladet – 14 juni 1869, sida 2

tt efterhälla de sämre tidningarne kunde följas: e bättre tidningarne skulle derigenom, oberäkadt obehaget af att sysselsätta sig med dåligheerna, förr eller senare uttrötta sin publik. Hr Sohlman: Det är sannt, såsom hr Wall anydt, att den nuvarande bestämmelsen, enligt hvilen blott en person skall ansvara för periodiska krifters hela innehåll är ett godt, men om detta oda missbrukas, icke bör man då väl hålla på let som vållar missbruken och hindrar bestämnelserna att verka så som lagstiftaren menat. Lajens anda och mening kringgås genom ansvaringsystemet, på hvars möjlighet lagstiftaren aldrig änkt, på det skamligaste sätt. Må vi noga hålla å det goda, vi uti tryckfrihetslagens bestämmeler om ansvarigheten ega, men söka att deri få n stadganden, som omöjliggöra missbruken. Det ir högst vigtigt, att för hvarje tidning en person innes, som — han och ingen annan — inför allnänheten och lagen framstår såsom ansvarig utrifvare ; intet splittradt ansvar bör existera, hvilet å ena sidan föranleder vexationer, å den anIra ett mindre värdigt begagnande af tryckfriheen. — Talaren medgaf, att ett system gjort sig vällande att i viss mån ignorera skandalpressen. Åtskilligt kunde anföras såväl för som emot detta ystem, och det förtjenade att tagas i öfvervärande, hvilket förfaringssätt som är det rätta. Men detta system vore icke nytt; det hade en viss häfd för sig. Måhända hade det varit önskigt, att då skandalpressen först på 1840-talet hade börjat utveckla sig genom Folkets Röst och andra smutsblad, de stora tidningarne icke behandlat len med så mycken lenbet och låtit den slå rot. Det är måhända icke heller för sent, att börja invända ett annat system än ignorerandets, nemigen det skarpa nagelfarandets, men då skall det cke ske af en enstaka organ, utan med samnad hand.. Det har sig för öfrigt icke så lätt att bestämma, hvilka tidningar egentligen skola betecknas såsom skandalblad; detta beror på tycke och smak, på politisk ståndpunkt o. s. v. Möjligen vore det nyttigt, om man nu öfverenskomme att mera än som hittills skett granska hvad som förekommer i de tidningar, hvilka begagna ansvarinas VV AKA mm m fm dd rm TS —— gar. Hr Blomstrand betonade, att det icke är publicisterna, utan folket; som eger att påyrka ändringar i tryckfrihetsordningen, om sådana äro behöfliga. Det är den undertryckta allmänheten, som har att döma härutinnan. Lyckligtvis representerar Sverges Riksdag numera svenska folket, och den skall, så borde man hoppas, göra hvad som är af behofvet påkalladt. Skälet hvarför ansvaringssystemet uppstått är det, att de tidningar, hvilka fört folkets talan, blifvit så på allt sätt malträterade af de maktegande, att de varit nödsakade att förskaffa sig en annan person, som i deras ställe åtagit sig det juridiska ansvaret. På så sätt ha smygvägar anlitats, för att mota lagens stränghet. En förändring härutinnan vore visst önskvärd, men å andra sidan finnes ingen lag, som icke kan kringgås af de maktegande. Om tryckfrihetsordningen icke skall alldeles omändras; i den syftning hr Hedlund motionerat, så är det ej skäl att föreslå någon ändring alls. Hvad den s.k. skandalpressen anginge, vore det tal:ns bestämda öfvertygelse, att den lefver just derför att den läses. Man får väl ej antaga, att den stora allmänheten är så usel, att den finner ett nöje i skandalen. Men förhållandet är, att så mycket finnes, som bör och måste klandras, så många missbruk och fel, som måste framhållas, så många samhällsbrister, som måste påpekas. Kunna dylika anmärkningar vederläggas, så bli de vederlagda och saken glömmes sedan, hvaremot det muntliga förtalet och sqvallret icke så lätt dö. Hr Hedbind kände något så när opinionen i landet, och trodde icke, att publitisterna borde ställa sig på den ståndpunkt, att de ej med allvar skulle påyrka förändring i en lag, hvilken medgifver ett så omoraliskt förhållande som ansvaringsSystemet. Talaren upptog ytterligare till vederläggning åtskilliga mot hans motion vid Riksdagen riktade anmärkningar, framhöll derefter den fullkomliga obehöfligheten af s.k. tillståndsbevis, samt slutade med att ännu en gång betona angelägen-. heten af, att publicistmötet uttalade sin bestämda Wsigt om nödvändigheten af ansvaringssystemets: bortskaffande. Hr Sohlman: Skulle man, såsom hr Blomstrand, l. göra gällande den åsigt, att man icke borde vidtaga någon förändring i tryckfrihetslagstiftningen, lerföre att de nya bestämmelserna möjligen äfven : skulle kunna af någon missbrukas, då borde man i konseqvens härmed anse alllagreform onödig. Hr Blomstrands åsigter derom, att det icke är sål. farligt med angreppen på enskilda personer och att des: kunna gälla i sin fulla kraft, i fall man kunde anaga, att endast vältänkande och samvetsgranne personer begagnade sig af rättigheten att utge pe-l. riodiska skrifter; då behöfde man icke bry sitt hufvud så mycket i fråga om lagbestämmelserna. Men det är ett faktum och kommer förmodligen alltid att så bli, att en och annan samvetslös person beFagnar den alla medborgare tillförsäkrade tryckriheten för att söka en födkrok i skandalen och ockrandet på en del af allmänhetens svagheter och onda lidelser. Man får icke blunda för att dessa, om också icke så samhällsvådliga, som mången skuggrädd inbillar sig, emedan under verklig tryckfrihet mångfaldiga korrektiver finnas, dock göra ganska mycken skada. Det värsta med denna del ff pressen äro icke de häftiga anfallen, som om de äro orättvisa mycket ofta skjuta förbi målet, icke heller i det pöbelaktiga språket och den råa tonen, ehuru menliga de må vara, utan i den fullständiga emancipation från det faktiska, som gör att man intager likt och olikt, utan att söka ringaste garanti för uppgifternas tillförlitlighet, hvilket vållade en stor löslighet och begreppsförvirring hos den allmänhet, som mera uteslutande öste ar sådana källor. Talaren förundrade sig, att hr Hedlund, som uttalat sig så bestämdt emot borzenssystemet, dock ville afskaffa det personliga unsvaret och lägga ansvaret på ett dödt ting, bokryckeriet; sådant vore nemligen i sjelfva verket pgenting annat än ett maskeradt borgenssystem. Hr Bögh meddelade några upplysningar om de värvarande tryckfribetsförhållandena i Danmark, ler i fråga om tidningar ett kombineradt redakörsoch författareansvar tillämpas. Efter hvarjehanda försök att formulera ett beslut, stannade mötet vid följande resolution: Mötet anser, att en förändring itryckfrihetsordningens stadga om en ansvarig utgifvare, mot hvars egenskaper af verkligt ansvarig ingen bevisning enigt gältande juridisk praxis får åvägabringas, vara ögeligen önskvärd, men anser tillika, att en sådan rändring står i ovilkorligt sammanhang med en rändring af de i samma tryckfrihetsordnings SS 3 och 5 innehållna ansvarsoch straffbestämmelser samt anordning af jury; och förnyar första oublicistmötets beslut, att mötet högt ogillar allt missuk af tryckfriketsordningens nu gällande bestäm nelser om ansvarig utgifvare. Derefter diskuterades de förändringar, som vore önskliga i 3 och 5 SS af Tryckfrihetsdordningen. Hrr Wieselgren, Hedlund, Sohlman, Gumceius, Hierta, Biilow Strehl:nert m. fl. påpekade de orimligheter, som förekommo i de särskilda momenterna af dessa S8 och mötet fattade följande veslut : Mötet anser, att lagens föreskrifter i SS 3 och 5 af tryckfrihetsordningen äro till stor del af den beskaffenhet, att de icke motsvara vår tids rättsnedvetande; att de sålunda ovilkorligen måst falla vanhäfd, men att deras qvarstående emellertid utr en ständig hotelse mot f.iheten, hvadan en fördring i dessa S:s stadganden är af behofvet iuligen påkallad. i I fråga om juryns sammansättning uttalade sig rr Hedlund, Sohlman och Wieselgren för en reform; hvarigenom juryn-skulle väljas af de valberättigade till Andra kammaren. Hrr Strehlenert, Gumeelius och Witt yttrade betänkligheter för det resultat, som derigenom skulle kunna uppkomma i småstäderna, och den sistnämnde ville att juryn e skulle väljas för att fi ra under en viss sa snart bli vederlagda och glömda, skulle l