Aftonbladet – 14 juni 1869, sida 2

nan blifvit framlagda i syftemål att afhjelpa den lagstiftningsbristen, blifvit förkastade, och i första hand af dem, som stå i det närmaste förhållandet till tryckfrihetsordningen — nemligen publicisterna — så torde ändamålsenligt vara att först dei denna fråga antaga initiativet och med den stora erfarenhet och sakkännedom, som de utan tvifvel ega, gå i författning om uppgörande af ett förslag till ny tryckfrihetslagstiftning. Genom en sådan åtgärd skulle den stora fördelen — andra oafsedt — vinnas, att något positivt möjligen åstadkommes af dem, som så ofta förevitas att helst ställa sig på en negativ ståndpunkt. Jag tager mig derföre friheten vördsamt föreslå att medlemmarne i publicistmötet utse en komite, bestående af publicister, hvilka bemyndigas att utarbeta och framlägga ett fullständigt förslag till ny tryckfrihetslagstiftning. Af hr J. G. Schultz föreslås att publicistmötet genom en på lämpligt sätt afgifven öppen protest förklarar sig anse följande, på mer eller mindre besynnerligt sätt i bruk komna bestämmelser innebära den största olaglighet och orättvisa, nemligen: a) Strafflagens (vallmän lags,) tillämpning i tryckfrihetsmål: en. uppenbar olaglighet, emedan strafflagen kan i hit hänförliga fall undergå förändring vid en riksdag, och tryckfrihetsordningen sålunda, såsom stående i sammanhang dermed, också, i afseende på sina straffbestämmelser, förändras vid en riksdag, d. v. s. fullkomligt grundlagsvidrigt; b) förbudet för den anklagade i tryckfrihetsmål att till sitt försvar framlägga bevis eller åberopa vittnen för sanningen af den åtalade artikeln: ett förbud, som icke finnes i tryckfrihetsförordningen, utan endast i strafflagen kap. 16 13; att mötet uttalar, såsom en opinionsyttring, sitt ogillande af några tidningars sätt att låna notiser ur andra utan citat, men, om notisen efteråt befinnes falsk, då — och oftast med förebråelse — citera den förut förnämt förbisedda källan; att, enär begreppet skandal är och torde förbli omöjligt att rätt definiera, såsom beroende på tycke och smak, några pressens organer måtte upphöra att om andra begagna uttryck sådana som: skandaltidning, den sämre pressem 0. 8. Vv. — uttryck, hvilka alltför ofta påminnt och påminna om fariseernas rättfärdighet; att de större Stockholmstidningarne icke måtte anse hofvets nöjen vara af den vigt för nationens välfärd, att långa spalter böra på bekostnad af vigtigare ämnen egnas åt deras beskrifvande; att landsortspressen, i den goda smaken3 och äfven i allmänhetens samt framförallt i författarnes eget intresse, behagade utöfva något strängare censur än hittills öfver insända poemer, Af hr A. W.Strehlenert: 1. Hvad kan och bör pressen göra till språkets hyfsning? 2. Bör mötet uttrycka någon mening till komplettering, förtydligande eller modifiering af tryckfribetslagens stadgande rörande citationsskyldigheten? Af hr 4. Sohlman: 1. Kan från publicisternas sida någonting göras, för att bereda en utgångspunkt åt en sådan reform af vår tryckfrihetslagstiftning, som borttager orimligheterna i densamma, utan att framkalla en ringaste våda för verklig tryckfrihet. 2. Skulle tidningsredaktionerna kunna uppställa några gemensamma principer med afseende på de s. k. tiggeriannonserna samt annan gratisannonsering för nyttiga eller välgörande ändamål? 3. Finnes det någon rimlighet i att vid ett allmänt publicistmöte, der alla partier och politiska färgskiftningar borde vara representerade, diskutera olitiska partifrågor, som utgöra föremål för deatterna inom pressen? Af en vid det förberedande sammanträdet utsedd komit6 hade dessa frågor fördelats i olika grupper, och företogs först till förhandling den af hr Sohlman framställda frågan n:o 1: Kan från publicisternas sida någonting göras, för att bereda en utgångspunkt åt en sådan reform af vår tryckfrihetstagstiftning, som borttager orimligheterna i densamma, utan att framkalla den ringaste våda för verklig tryckfrihet?s Hr Hedlund, som först begärde ordet, redogjorde för de motiver, som legat till grund för hans vid Riksdagen väckta motion om ändringar i tryckfrihetsförordningen. Det s. k.ansvaringssystemet, hvartill ett motstycke ej finnes i något annat land, är icke längre hållbart och måste afskaffas. Vår nuvarande tryckfrihetsordning innehåller brottskategorier, hvilka aldrig bort såsom sådane upptagas; många bland dem äro af rent absurd beskaffenhet. Tryckfrihetsförordningen har visserligen i allmänhet ej tillämpats så, som skulle kunnat ske i en reaktionär styrelses hand, men från publicistens sida böra dock yrkas sådana stadganden, som upphäfva möjligheten härtill. Det hade mycket förvånat talaren att från en och annan yrkesbroders sida se sin motion betraktad såsom en inskränkning i tryckfriheten; vid en närmare pröfning skulle dock lätt det oriktiga i denna uppfattning inses. Tal. ville i öfrigt adoptera alla. möjliga åtgärder, som kunna leda till ansvaringssystemets upphäfvande, med undantag af preventivåtgärder och borgenssystemet. Det är just från publicisterna en opinionsyttring i detta afseende ör utgå, visande, att dessa sjelfve i främsta rummet vilja ha förändradt hvad som är oriktigt. Detta skulle försona mången stämning hos allmänheten till publicisternas nackdel. Hr Sohlman instämde i hufvudsaken med herr Hedlund. Man hör från åtskilliga håll sägas, att intet behöfver åtgöras i saken, emedan vi äro i åtnjutande af faktisk tryckfrihet. Riktigheten af detta senare kan väl ej förnekas, men detta förhållande beror dock icke på nu gällande tryckfrihetsordning, hvilken under förändrade förhållanden skulle kunna tillämpas på ett sätt, som skulle kunna lända tryckfriheten till allra största men. Det lönar icke att vilja dölja för sig att en ganska mognad allmän mening, fordrar en sådan reform i fryekfribetsordningen, som försvårar, om icke omöjliggör, användandet af ansvaringar. Hvad som i afseende på ansvaringssystemet mest upprör den allmänna rättskänslan, är att lagens straff så ofta drabbar en, om hviiken hvar och en ganska säkert vet, att han ingen delaktighet har i gerningen, att han är fullkomligt fremmande för tidningsföretaget och på dess hållning icke utöfvar det ringaste inflytande. De hittills gjorda försöken att få detta system afskaffadt hade icke krönts med framgång, men man finge ej häraf låta afskräcka sig från att fortsätta en väg, som beträdts af flera rättänkande personer, dock måste man dervid gå försigtigt tillväga. Det finnes tvenne sätt, hvarpå nu gällande tryckfrihetslag kan lägga band på tryckfriheten, nemligen dels genom de alltför stränga straffbestämmelserna samt juryinstitutionens stora bristfällighet, och dels genom möjligheten af trakasserier från administrationens eller åklagaremaktens sida, hvilka kunna upptaga en tidningsutgifvares hela tid. Den största bristen i konstitutionsutskottets förslag till ny tryckfrihetsordning vore, enligt tal:ns åsigt, att man ej sökt undanrödja en mängd orimliga stadganden, hvilkas qvarstående vore föga tidsenligt samt att förslaget, i akt och mening att undanrödja ansvaringarne, genom stadgande af en successiv, splittrad och blandad ansvarighet, hvilken ke vore noga bestämd, framkallat en rätt: Sv YVSH OBE TYG a NN rr