Aftonbladet – 12 juni 1869, sida 2

RER ASLENENEOR RER kade under deri. Ljuslågan hade fängslat mitt öga lika säkert, som repen min kropp. Jag kunde inte flytta blicken en linie derifrån. Jag kunde ej ens tillsluta ögonen när jag nästa gång försökte detta. Och nu började veken än en gång blifva lång och luta till fall. Och afståndet mellan lågan och tändtråden blef allt kortare — det var nu knappt en tum. Huru lång lifstid skulle det betyda för mig? Tre fjerdedels timma? En half timma? Femtio minuter? Tjugu minuter? Räkna säkert! Ett tumslåogt talgljus brinner längre än tjugu minuter. Ett tum af ett Jjus! Att tänka sig att en menniskas själ hålles qvar i hennes kropp af ett tumslångt ljus! Underbart! Den största kupg på jorden kan inte hålla lifvet qvar i min kropp, och se här en liten ljusbit, som kan göra hvad ingen kung kan! Det är något roligt att tala om för gamla mor när jag kommer hem; något. som hon skall undra på mer än på alla minarresor och äfventyr! Och nu skrattade jag igen och skakade och höll -på att qväfvas, tills ljuslågan återigen for genom mina ögon in i hufvudet och brände bort skrattet och tankarne och blodet med, så att jag återigen låg stilla och kall och utan tankar. (Forts. följer.) ———