Aftonbladet – 12 juni 1869, sida 2

men ljuslågan tycktes bränna bort tan-l karna ur mitt hufvud. Jag försökte då att tillsluta ögoren och hålla dem slutnå — försökte en gång — två gånger — och andra gången lyckades det. Gud välsigne min gamla mor och syster Lizzie; Gud bevare dem båda och förlåte mig mina synder! Det var allt hvad jag hann tänka, innan mina ögon öppnades igen, mot min vilja, och ljuslågan insvepte min blick, min hela varelse i flammor, tyckte jag, och brände åter upp mina tankar. : Jag hörde inte mera huru briggen knakade i sina fogningar; jag kunde inte höra något, jag kunde inte tänka; jag kunde inte känna dödssvetten på min panna — jag kunde blott se den tunga brinnande kronan på ljusveken. Den svällde, vacklade, böjde sig åt ena sidan och föll — glödande rödi fallet — svartnad och oskadlig redan innan fartygets rullning fört den öfver till Jjusstakens andra kant. Jag började skratta. Ja, jag skrattade åt att veken fallit utan att göra någon skada. Hade inte munkaflen varit, skulle jag skrikit högt af glädje. Nu skakades jag af qväfdt skratt — skakades, tills blodet steg mig åt hufvudet, så att jag nästan höll på att mista andan. Jag hade just sanpsning nog qvar, för att begripa att detta ohyggliga skratt var ett tecken till börjande sinnesförvirring. Jag hade just jemnt så mycken sansning qvar, att jag kunde försöka kämpa ännu en gång, innan mitt förnuft slet sig löst, likt en skrämd häst, och skenade bort med mig. En enda tröstande glimt af dagsljuset var allt hvad jag pu sträfvade att nå och fasthålla med blicken. Men bemödandet att lösslita den från det brinnande ljuset, var den hårdaste strid jag ävnu bestått, och jag du