Aftonbladet – 12 juni 1869, sida 2

att kämpa med mina bojor, men — skar blott repen ännu djupare in i händerna. Annu en gång låg jag stilla och lyssnade efter årslagen. Tyst, som i grafven! Det enda ljud som hördes var då och då en knakning i briggens gamla spiror när hon någon gång rullade åt sidan för den lilla rörelse, som förmärktes i lugnvattnet. En och en fjerdedels timma. Veken blef förfärligt lång under denna fjerdedels timma, och dess öfversta topp bredde sig ut som en krona. Den skulle snart falla af. Skulle den falla rödhet, och skulle briggen rulla så att den föll öfver ljusets kant och ned på tändtråden? I så fall hade jag ungefär tio minuter qvar i stället för en timma. Denna upptäckt ledde mina tankar i en alldeles ny riktning. Jag började undra hurudan döc det skulle vara att blifva sprängd i luften Pinsam? Men den skulle vara alltför hastig dertill. Kanske blott en häftig stöt,inom mig, eller utom mig, eller begge delarne och så ingenting mera? Kanske icke ens detta. Kanske att döden och söndersmulningen af denna min kropp till tusen glödande gnistor skulle ske i ett och samme: ögonblick? Jag kunde inte utgrunda det jag kunde inte säga huru det skulle bli. De ögonblicks lugn jag haft flydde innan ja; kunnit sluta min tankegång och jag förirrade mig åter, jag vet ej hvart. Då jag kom tillbaka till mina tankar eller de till mig — jag vet ej hvilket, va veken förfärligt lång och ljuslågan brann oci rök, och den röda kronan lutade tung till fall. Min förtviflan och fasa vid åsyne deraf tog nu en annan vändning, som i all: fall för min syndiga själ var god och nyttig Jag försökte bedja, tyst i mitt hjerta, son man väl kan förstå, ty mina läppar vor fängslade af munkaflen. Jag försökte bedja