Aftonbladet – 12 juni 1869, sida 2

ETT BUDSKAP FRÅN SJÖN.) Novell af Dickens och Collins. Öfvers. från engelskan. Jag behöfver ej säga att jag långt förut beredt mig på det värsta jag kunde uttänka. Det var pu alldeles tydligt att lotsen var en af fiendens spioner, som lismat sig till vår mäklares förtroende utan att blifva misstänkt. Han, eller snarare de, som använde honom, hade fått så pass reda på oss, att de anade hvaraf vår laddning bestod, han hade låtit oss ankra just på den punkt, der de lättast kunde angripa oss, och vi hade fått dyrt betala besparingen af manskap och bristen på tillräc lig vakt. Allt detta var -mig klart — men hvad ämnade lotsen göra med mig? På en bra karls hedersord! Det ryser i mig bara att tala om för er hvad han gjorde; Sedan alla hade lemnat briggen, utom otsen och ett par spanska sjömän, togo dessa senare och lyftade mig, bunden som jag var, buro mig ned och lade mig på bottnen i rummet. De bundo mig ytterligare fast med ren vid bottnen, så att jag väl kunde vända miz litet på sidan, men inte rulla mig omkring och byta om plats. Sedan givgo de alla tre sin väg. Sjömännen voro betydligt druckna, men lotsen, mörk väl, lotsena var så ykter, som jag är i detta ögonbiick. Jag låg en liten stund ensam i mörkret och mitt hjerta bultade, så att jag trodde det skulle hoppa ur bröstet på mig. Så kom lotsen ensam tillbaka. Ilan bar i ena handen kaptenens fördömda, gamla ljusstake och ) Sa A. B. n:r 122—126, 129, 130 och 131,