Aftonbladet – 10 juni 1869, sida 3

Europas stater för närvarande är beskaffad T ligger det intet förvånande deri, att en ma med så afgjordt demokratiska tänkesätt so! -I Laboulaye, söker förebilden till de nya sam hällsformer, med hvilka han vill ersätta d . murknade gamla, hvarken här eller der blan europeiska institutioner, hvilka mer eller min dre smaka af medeltid, utan i den nya verl den, i det af väldig skaparekraft, af ett frisk uppåtsträfvande lif genomträngda stora stats förbundet på andra sidan verldshafvet. All våra önskningar,, säger Laboulaye, äro fö ett stort, starkt, enigt och fritt Amerika Vi behöfva det till motvigt emot Englan och till att bibehålla oberoendet på hafven vi behöfva det för att gifva verlden exemple af en rik, fredlig, moralisk och upplyst de mokrati; vi behöfva det slutligen på det at midt bland våra stormar, på andra sida oceanen må finnas en säker tillflykt, der fri heten lyser som en outsläcklig fyrbåk oc kastar sina strålar öfver den gamla konti nenten. Klart är emellertid, att då afståndet är si betydande mellar å ena sidan det samhälls ideal, som föresväfvar Laboulaye och till hvil. ket han å spridda ställen i sina skrifter lem. nat oss utkastet, och å andra sidan ett faktiskt bestående sådant som den nuvarande napoleonska regimen, hvars fel och lyten han som bekant, skoningslöst gisslar i den mä sterligt skrifna politiska satiren Kung Pudel så är Laboulayes verksamhet snarast att betrakta såsom en, hvaraf väl svårligen nutiden, men desto säkrare en, måhända ej synnerligt långt aflägsen framtid får skörda de fullt mognade frukterna. Sjelf är han ingalunda omedveten om denna sin uppgift att vara företrädesvis en vägrödjare för en kommande tid, en de stora framtidstankarnes målsman bland ett åt små intressen och stundens idefattiga äflan ofta alltför uteslutande hängifvet slägte. Några af de åsigter och grundsatser, som varit bestämmande för hans politiska verksamhet, har Laboulaye angifvit 1 en intressant föreläsning Om idgernas inflytande på ett folks öden (i öfversättning meddelad i tidskriften Framtiden, 1:sta häftet 1869). För svenska läsare kan detta föredrag anses ega en särskild å propos på grund deraf, att Laboulaye här på det bestämdaste gör front mot vissa öppet eller beslöjadt materialistiska teorier inom politiken och den politiska ekonomien, hvilka, ofta nog uppdykande i utlandet, under allra senaste tiden börjat sjelfbelåtet föra sin vishet till torgs äfven inom vår inhemska litteratur. Dessa teoretici — såvida man här ännu kan tala i pluralis — som med ett stereotypt hånlöje begabba ,de ideella pretentionernan hos de barnsliga fantaster, hvilka mena sig kunna skilja verklighet från inbillningar t. ex. i fråga om samvetets lagstiftning anförtro oss med en uppriktighet, som måhända skulle förefalla älskvärd, om den ej bure ett så starkt slägttycke med cynism, sitt bjertas innersta tanke, hvilken befinnes vara den: hvar och ens första och oeftergifligaste pligt är att samla rikedomar och at sig grundlägga pekuniärt välstånd. Hörom huru Laboulaye karakteriserar denna skola, som icke tror på idternan, och som har en vidsträckt utbredning, vehuru hon ej har någon erkänd chef: Jag känner flera af dessa store machiavellistiska politici,, säger han, som hålla före att skurkaktigheter äro bevis på andig begåfning, men hvilka i allmänhet lyckigtvis äro mindre spirituella, än de sjelfva nbilla sig. Sörjen för att intressena blifva sedda tillgodo, säga de, tyglen passionerna, och I fyllen vilkoren för en god styrelse! Någon annan regel än denna gifves ej i Poitiken. Alla menniskor behöfva lefva och la åstunda att göra sin lycka. Arbete — e der deras första omsorg. När det finnes röd i förrådskammaren, är bonden tillfredställd; när köpmannen förtjenar penningar, egär han intet mera. Men för att arbetet på blifva öfverflödande, fordras trygghet. derföre mäste ordningen vidmakthållas till vad pris som helst. Fyllas båda dessa vilor: anskaffände af arbete och ordningens ipprätthållande — då är hvarje styrelse god. enniskan är öfverallt densamma; öfverallt är hon hemfallen åt sina intressen och pasioner; det tjenar då till intet att tala till ss om ideer; sådant kan duga för gamla rofessorer eller för helt unga studenter, det ir en nrvdnad, en lyx, — men vi äro prakiskt folk och tro ej på annat än på de paningar, vi förtjena.s De som försvara denna vackra teorin, illägger Laboulaye, dessa s. k. soliga meniskor, äro såsom alla inskränkta hufvuden: le äro andligt närsynta, i det att de ej se nnat än det de kunna gripa med händerna.v motsats mot den af honom bekämpade sigten är Laboulaye öfvertygad om att inersta drifjedern och den styrande kraften id den menskliga utvecklingen är det andiga ideella, att detta derföre äfven bör fastållas såspm det allena berättigade målet ör den enskilde såväl som för slägtet och tt hvarje misstroget afprutande å dess ära r en medveten eller omedveten stöld från anningen ogh från menskligheten. Han relogör i den ofvannämnda föreläsningen för le ider, som i vårt 19:de århundrade beerrska den allmänna stämningen och anifva utvecklingens riktning öfverhufvud.n Dessa äro, enlig Labogplaye, idån om framtskridandet, om arbetet samt om individens örhållande till staten eller, m. a. 0., den ör vår tid egendomliga uppfattningen af tatens väsende och af uppgiften för dess erksamhet,. Representerar den publika makten symvan af alla de enskilda iatressena i ett land, ller är deama makt tvärtom endast en behsad myndighet, hvars verksamhet ej bör träcka sig utöfver en särskild sfer2 Jetta är den fråga, Iaboulaye upptagit iP besvarande sitt arbete LD Elat et bes vites, hvilket nu utkommit i svensk drägt nder titeln Om gränserna för statens makt, tgörande första fäftet af en serie gmärra krifter i politiska och sociala ämnen af Laoulaye, HKvilka i öfversättning komma att tgilvas på hr A. Bonniers förlag. Frågan) r i sjelfva verket den nutida statsrättens gentliga lifsfråga; hon är frågan om fritbet!: ch sjelfstyrelse eller förkumande andligt:! örmynderskap, och under Laboulayes be-i andhing vidgar giv nrahlemet från att hlatt 4