Aftonbladet – 7 juni 1869, sida 2

STOCKHOLM den 7 Juni. I vårt lördagsblad ha vi gifvit offentlighet åt en skrifvelse, uti hvilken krigsministern, hr general Abelin, framställt åtskilliga erinringar med anledning af vår artikel förl. tisdag, angående armeens vapenöfningar innevarande år, Vår önskan att låta herr Abelins skrifvelse utan dröjsmål komma till våra läsares kännedom, nödgade oss att afstå från vidfogande af den förklaring, som densamma från vår sida påkallade; och vi kunde göra detta så mycket hellre, som det genmäle, hvilket vi hade bifogat öfverstelöjtnant Nyblsi jemväl i lördagsbladet införda uppsats, hvilken behandlade en del af samma ämne, innefattade ett svar från vår sida äfven på åtskilligt af hvad som i herr krigsministerns skrifvelse blifvit anfördt: Nu finna vi oss emellertid föranlåtna att med några ord återkomma till ämnet, för att söka ådagalägga, att vi icke torde ha saknat allt skäl till vår åsigt, att den anbefallda tillämpningen vid hela armeen redan innevarande år af det nya reglementsförslaget, äfven i oväsendtliga och med de nya vapnens införande i intet samband stående saker, icke stod rätt väl tillsammans med den förklaring, som hr krigsministern lät offentliggöra innan frågan om nästa års öfningsanslag af riksdagen afgjordes. För att icke ånyo blottställa oss för beskyllningen att framkasta sårande insinuationer, finna vi oss böra helt enkelt ånyo lägga under våra läsares ögon såväl vårt yttrande den 31 ars rörande vapenöfningarne, som hr krigsministerns den 2 April derpå lemnade genmälen. I Aftonbladets artikel den 31 nästl. Mars yttrades: a Det nya reglenicite, som lir krigsministern ömtalat, är ännu icke allmänt tillgängligt — vi veta ej ens om det ännu är fullt färdigt — men efter .hand som utarbetningen deraf fortgår, tillämpas det i gardesregementenas rekrytskolor. Derigenom har någon kännedom om dess innehåll spridt sig till allmänheten, och hvad man deraf erfarit är, sorgligt nog, egnadt att ingifva den föreställningen, att våra exercisvurmar ännu ingenting lärt och ingenting glömt. Man har borttagit, säges det, ett handgrepp — i armen gevär — och man har föreskrifvit några nya uppställningar, stående i samband med de snabbskjutande gevärens införande. Detta är godt och väl, och derom är ingenting att säga. Men derjemte har man roat sig med att föreskrifva nya sätt att göra vändningar, nya sätt för rotars utryckning m. m. dylikt. Sådant må nu i sig sjelf vara obetydligheter, och det kan synas fullkomligt likgiltigt om man gör venster om på den ena klacken eller på den andra. Men då det gåller att på ett ändamålsenligt sätt använda en knappt tilltagen öfningstid, då blir saken ingalunda likgiltig. De bestämmelser för verkställande af vändningar m. m., som nu i många år varit gällande, ha hos indelta arm6ns soldater blifvit, från första dagen af deras rekrytexercis, innötta och öfvergått till vana, till en andra natur. Föreskrifvas nu nyheter i dessa afseenden, så skall icke blott det nya läras, utan den förut innötta vanan skall arbetas bort. Tager man då i betraktande, att den fordran säkert kommer att qvarstå hos både lägre och högre befäl, att sådana saker som vändningar och dylikt skola gå väl hos en gammal trupp, så är det lätt insedt, att en ganska äryg del af ett möte går åt för att syssla med sådana barnsligheter, som inlärandet af nya sätt att göra vändningar. Vi ha hört skickliga och erfarna instruktörer yttra, att icke ett halft möte förslår för att hos en af gamla soldater bestående trupp inlära dessa nyheter. Och det är med sådant man ämnar sysselsätta sig, då man har så allvarsamma saker att uträtta som öfning i handterandet af nya vapen och inöfning af en af dem betingad ny taktik! Det yttrades under öfverläggningarne om vapenöfningsanslaget, att den omständigheten, att öfningarne hittills varit oändamålsenliga, icke vore något skäl att icke ha några öfningar alls, ty derigenom blefve de visserligen icke bättre. Alldeles riktigt, men då man har så starka anledningar, som nu förefinnas, att antaga det öfningstiden kommer att förspillas lika ändamålsvidrigtsom hittills, så är det förlåtligt, om man antager det vara ganska likgiltigt om ett års möten inställas, och vi tro för vår del, att om vid den gemensamma vVoteringen öfningsanslaget nedsättes, så torde detta vara att betrakta icke blott såsomen sparsamhetsåtgärd, utan äfven, och kanske förnämligast, såsom en opinionsyttring i afseende på det sätt hvarpå tid och penningar förslösas vid armens möten. I sitt genmäle på denna artikel yttrade hr krigsministern, efter att ha redogjort för innehållet af rapporterna öfver 1867 års möten: Jemte det jag vitsordar riktigheten af dessa upplysningar, anser jag mig tillika böra meddela, att om också under nu pågående utarbetning ai ett nytt exercisreglemente dermed sysselsatte officerare funnit nödigt att få en eller annan ifråga satt förändring praktiskt försökt och i sådant hänseende fått sig medgifvet att anlita någon af: delning af här garnisonerad trupp, dessa försök likväl icke utmärka någon af krigsstyrelsen gillad mening om lämpligheten af de ifrågasatta förän dringarne. Jag hyser likväl det förtroende til de svenska och norska officerare, som fått sig detta uppdrag anförtrodt, att de icke komma at! föreslå några förändringar, som icke hafva er praktisk tidsenlig riktning; och jag är derjemtc förvissad, att några andra förändringar icke skol vlifva antagna, än de, hvilka efter omsorgsful pröfning finnas för främjande af armåns allvarlig: uppgifter af verkligt behof påkallade. Våra läsare behagade nu sjelfva bedöma huruvida hv krigsministerns yttrande, sammanstäldt med den artikel, på hvilken der