Aftonbladet – 4 juni 1869, sida 3

till mig med endast kärlek i sin blick, brinna af vrede bara de fästas på hans gemena ansigte? Och huru har han fått det der ärret på kinden, Nelly? Fick han det när han sist mördade någon resande här? Och hvad tycker du om hans ögon, Nelly? Och hvad tycker du om hans nacke? Hvad tror du han gör nu, säg? Hvad ondt har han nu i sinnet? OUnskar du inte att du satt vid min sida i kaleschen igen och att vi voro ute på landsvägen, långt härifrån? På alla dessa frågor svarade min lilla reskamrat mycket tydligt och begripligt genom att flitigt piska golfvet med svansen och lyfta på öronen, hvilket jag genom lång vana lärt mig förstå skulle betyda att hon höll med om allt hvad jag sade. Jag hade genast, då jag kom, begärt en omelett och ett glas vin, och satt nu och väntade derpå. Jag märkte att värden alltemellanåt lemnade sin sysselsättning derute, för att förstulet genom glasdörrarne speja på mig. En gång hörde jag honom också gå ut och jag antog att han gick till stallet för att bättre förvissa sig om värdet af min häst och vagn och kappsäck, Jag fick i mitt hufvud att min värd var en förtviflad skurk, att hans värdshusrörelse var obetydlig och otillräcklig för hans uppehälle, och att han funnit mig vara i besittning af en verkligen dyrbar häst, en vagn som ej var värdelös och en kappsäck som säkert innehöll saker af stort värde. Jag hade dessutom på mig ur och ringar och en summa pengar, utan hvilken han godt kunde inse att jag ej kunde resa omkring i så aflägsna landsorter som här. Medan jag var upptagen af dessa angenäma betraktelser, öppnades glasdörrarne och en liten uppasserska, en flicka af omkring tvlf års ålder, kvm in i salen, Sedan hon