Aftonbladet – 4 juni 1869, sida 3

och vatten, då en tanke föll mig in, som kom mig att ögonblickligen sätta bort glaset igen. Jag hade icke förr gjort det än jag åter förde det till mina läppar, tog en ny klunk, hvälfde den i munnen ett par gånger och spottade ut den på golfvet. Men då jag så jorde, yttrade jag hörbart det enstafviga oret: Bahl Bah — Nelly! sade jag och såg ned på min hund, som stod och lade hufvudet på sned samt betraktade mig med yttersta uppmärksamhet; bah, Nelly! upprepade jag, hvilken galen och narraktig inbillning! Och hvad var det jag kallade så? Hvad var det som gjorde att jag satte bort mitt blott till hälften tömda glas?... Det var en misstanke, som likt en pil sköt rakt ini min själ, att det vin jag nyss druckit och som jag, mot min vana, blandadt med vatten, var — förgiftadt. Det finnes tankar, som likt envisa flugor komma surrande tillbaka i vår själ lika ofta, som vi förjaga dem. Vi vederlägga dem, bevisa att de äro orimliga, lemna dem icke en fot att stå uppå, och i nästa ögonblick äro de der igen, qvicka som bin, och stå på starkare fötter än någonsin förut. Det var just en sådan tanke jag nu hade att göra med. Jag kunde gerna ropa: bahl — jag kunde gerna påminna mig att jag lefde i nittonde århundradet, att jag inte spelte någon roll i en fransk melodram, att sådant som jag tänkte på blott brukade hända i romaner; jag kunde gerna bevisa mig sjelf att det var löjligt att göra en hederlig man till mördare bara för det han hade en underlig färg på ögonen och en skråma på kinden — ingenting af allt detta bjelpte dock. Den flera gånger undanträngda tanken återkom alltjemt med allt mera styrka och envishet. Det dröjde icke lävge förrän denna envisa