Aftonbladet – 4 juni 1869, sida 2

STOCKHOLM den 4 Juni. Alla underrättelser från Paris häntyda dervå, att man inom regeringskretsarne lägger nycken vigt på den utgång valen erhållit och utt man känner en icke så liten oro. Kejardömet börjar att känna en viss fruktan ör den rörelse i oppositionell och demokraisk riktning som visar sig ega rum. För det : värvarande bäfvar man icke, ty man har jul! alla händelser en bestämd majoritet inom l. agstiftande kåren, men man är ängslig för ramtiden, till följd af den progression som ;ppositionen gjort och de nederlag regeringen idit i alla de större städerna, som utgöra : nedelpunkter för folkets andliga och materiella lif, trots alla de maktspråk och konstsrepp, som användts för att genomdrifva de fficiella kandidaternas val, Ministrarne säsas dagligen konferera med kejsaren om den hållning som regeringen bör visa. Rouher och Lavalette anse lämpligast att fullfölja det hittillsvarande systemet, Kejsarinnan1 fordrar skarpt reaktionära åtgärder och kejsaren sjelf skall vara mycket ond öfver parisarnes otacksamhetn. . Telegrafen omnämnde för hågra dagar sedan en artikel i det officiösa bladet Peuple, i hvilket bladets hufvudredaktör Duvernois, som pyligen såsom regeringens kandidat blifvit vald till medlem af lagstiftande kåren, uttalar sig dm den politik, som kejsaren nu bör följa. Då denna artikel väckt mycket uppseende och på flere håll beträktås sasom ett uttryck af kejsarens personliga åsigter, meddela vi derur följande utdrag: .I detta ögonblick stå två ytterliga meningar emot hvarandra; sömligå tillstyrka en reaktion, andra imöna, att kejsardömet hufvudstupå skall störta sig in i den obegränsade friheten och kasta alla skranker öfver ända. De reaktionära pilvaå friheten skulden för att några radikala sluppit in i lagstiftande kåren, och deras motståndare se i friheten ett universalmedel mot alla faror; men båda taga i vår tanke fel. Man tillägger valen i Paris en alltför öfverdrifven betydelse. Hufvudstaden är mycket intelligent, men tycker också öm att syssla med politik för sitt nöjes skull, och den har aldrig visat detta mer än denna gång, Då mail i den (:de kretsen uppställer Rochefort mot en så framstående personlighet som Jules Favre, kan detta icke vara allvarsamt menadt, och man gycklar äfven, då man i den S:te kretsen föredrager Raspail för Garnier-Pagös, representanten för attentatet af den 15 Maj 1848 mot den konstituerande församlingen framför representanten för repöbliken år 1848. Parisarng äro oroliga hufvuden; men ittenä icke Så illa, som det ser ut; de göra med samma hänförelse uppror, som de ikläda sig mobilgardets uniform. Med större rätt kunde läggas vigt på, att regeringens kandidater på flera, ställen i provinserna ha haft tertligtn betydliga minoriteter emot sig; men till vederlag har det orleanistiska partiets ledare blifvit slagna ur brädet. Resultatet är ingalunda oroande, då regeringen åter har en betydlig majoritet fö sig; men derför skulle det våra ett stort fel att tro, att hon nu kan sitta med händerna i kors. Landet har genom att välja en trofast näoritet visat, att det sluter sig till kejsardömet; men man har äfvetl Valt män af oppösitionen, likasom det tinnes minoriteter, som ha röstat på hennes kandidater, och det har härigenom gifvit tillkänna, att det önskar framåtskridande, Härför bör regeringen lika tet vara blind år 1869 som 1863 Kejsaren har fått ett förtroendevotum sätom upphofsmaij till. de liberala fsölorinörRå, Och regeringen bör fortfara att gå i spetsen för den allmänna meningen. Det kan under nuvarande förhållanden icke bli fråga om en reaktion. , Det vore att visa Raspail och Rochefort alltför mycken ära, om hela Frankrike för derås skull skulle förlora friheten: De reaktionära söka förgäfves gifva dekretet af den 19 Januari skulden för vålen i Pårist det är just detta Ackröt, som gitver kejsardömets anhängare de, bästa vapen i händerna mot dess fiender, Ar man verkligen också alldeles öfvertygad om, att det är friheten som har förökat oppositionens makt? Om det orientäliska kriget och kriget i Italien låge emellån 1863 och 1869, skulle frifieten knappt ha förhindrat, att kejsardömet hade funnit en ännu starkare anslutning, än händelsen nu har varit. Både de reaktionära och de liberala gå ut från den felaktiga förutsättningeil, att auktoritet och frihet äro oförenliga motsatser, och derför kunna de icke gifva andra råd, än att kejsarens makt skall utvidgas eller försvagas: . Sanningön är, att makten och friheten vinna styrka genom det sätt, hvarpå de beFagnas, och det kan icke förnekas, att det ruk, som gjorts af makten under perioden 1863—1869, har varit mindre lyckligt. Expeditionen till Mexiko misslyckades, händelserna i Tyskland sveko Frankrikes alla beräkningar, och financiella etablissementer at stor betydelse förlorade sitt anseende och sin kredit. Slutligen har man också vid flera tillfällen beskyllt regeringen för ett fel, som det franska folket allraminst förlåter, nemligen att hon icke sjelf visste, hvad hon ville öra; ett. sådant vacklande fanns kanske icke i verkligheten, men det såg åtminstone ut, som om regeringen var osäker och villrådig. Det är häri, och icke i den större friheten, man måste söka skälen till, att kej-. sardömet har fått ett mindre enhälligt förtroendevotum. De reaktionära lefva dessutom blotti ögonblicket och glömma framtiden. Hvilket afbräck skulle icke Frankrikes anseende lida utomlands, om kejsaren måste tillstå för Europa, att den napoleonska dynastien icke kan ega bestånd med den frihet, som alla andra suveräner kunna tåla i sina länder? Finns det någon, som kan tro, att den kejserliga prinsen skulle vara i stånd att regera utan frihet? Men, säger man å andra Jas Isar Ana d2 unna alla cluccar af.