Aftonbladet – 3 juni 1869, sida 3

ha bestavt ar engelska tiskare. UTRIKES, NORD-TYSKELAND. Vid nordtyska riksdagens sammanträde den 128 Maj kom frågan om preussiska statskassans deficit och de medel, finansstyrelsen måst I tillgripa för att betäcka detsamma, åter på tal under, diskussionen öm den liberale depuIteraden Hagens förslag att upphäfva den hittills i hela preussiska monarkien tillämpade befrielsen från direkta skatter för militärpersoner, hvilken har till följd, att den direkta statiskattens börda blir så mycket kännbarare för de. civila medborgarne. Krigsministern Roon höll med anledning häraf ett tal, som i de liberala tidningarne betecknas såsom en ytterst svag prestation både till form och innehåll. Han yttrade, att hän icke hade för äfsigt ätt behandla frågan på ett tragiskt sätt, oaktadt han kunde känna sig uppfordrad dertill, då militärernas intressen genom det väckta förslaget stode i fara att kränkas, hvilket billigtvis måste väcka förvåning efter två stora ärorika krig. Det vore nog sannt, att militärerna i flera mindre Nordtyska stater, Braunschweig, Sachsen-Gotha och andra, måste bidraga med skatt till de kommunala behofven lika väl som det icke-militäriska befolkningen, men talaren ansåg det vara klart, att en stat som Preussen, i hvilken militärens skattefrihet är en gammal historisk rättighet, i en så vigtig lagstiftningsfråga icke kunde rätta sig efter småstaterna, utan att snarare dessa borde införa den preussiska lagen. Till sist förklarade tal:n, att Hagens förlag vore ett ingrepp i den militära lagstittningens författningsenliga sjelfständighet. Generalstabschefen Moltke, som äfven är riksdagsman, tog saken från en annan, mera praktisk sida. Han firade följande: Under de senaste åren hafva lönerna i vår nationala arme blott obetydligt blifvit törhöjda, tider det priset på alla lifsförnödenheter stigit till dubbelt mot förr. Under en lång följd af år har det aldrig gjorts några invändningar mot militärens befrielse från direkta skatter, och denna befrielse är icke uteslutande en preussisk egendomlighet. Den eger rum i många andra länder; man känner visserligen icke till den i Nordamerika, men skilnaden mellan Förenta Staternas och Preussens gager är den, att en löjtnant i Nordamerika erhåller 120 thaler i månaden, men en i Preussen 20. I Schweiz deremot äro alla militärpersoner enligt en lag af förra året fritagna från direkta skatter. Militären i Preussen är dessutom organiserad så, att den kan bestå i och för sig sjelf. Armån har sina egna handtverkare och artister, sin egen musik, sina läkare och prester; den betraktar sig öfverallt som sjelfst ändig (Bifall från högen Vi militära embet smän äro dock i en mindre sjelfständig ställning än de civila, ty vi kunna icke motsätta oss någon order, som förflyttar oss till en annan plats. För öfrigt tycker jag, attstatsembetsmännens beskattning är lika inkonseqsvent som militärens skulle vara. Vi stå, i förhållande till kommunerna, utan rättigheter, och vi kunna derföre icke hafva några skyldigheter; vi hafva ingen rätt att välja kommunala embetsmän och hafva intet inflytande i afseende å kommunens förvaltning. Det är oss likgiltigt om en stad bygger upp ett rådhus eller en torflada, ett hospital eller ett badhus. När en soldat blir sjuk, kommer han på lasarettet; det är icke staden som bryr sig om honom, utan den militära kassan. Staden gifver oss ingen skjutbana eller exercisplats; vi måste köpa begge delarne. Vi betala derför, och om det icke betalas tillräckligt, är det emedan den militära finansstyrelsen icke har större medel till sitt förfogande (Munterhet). En militär är resande i den stad, der han vistas, och han betalar för sitt uppehälle. Under tiden beklagar man soldaten, emedan han, såsom man påstår, ställes utanför folket, men hos oss kan det icke blifva tal om någon motsats. mellan militären och folket, ty samme man, som nu är soldat, hör två år senare till folket. Vi behöfva icke, mine herrar, pålägga soldaten nya bördor för att öfvertyga honom, att han hör till folket. Militären kan icke sägas -vara hemma i den eller den kommunen, hans hem är hela fosterlandet, hela det nordtyska förbundets område (Bifall). Det är sannt, att militären åtnjuter städernas och kommunernas fördelar likasom andra, men bör man då icke taga i betraktande huru mycket vår arme bidragit till städernas tillväxt och hela statens politiska betydelse? Det må tillåtas mig påminna om, att militären kan till en del tillerkä ig förtj f, att Tyskland