Aftonbladet – 3 juni 1869, sida 3

Men det är ett intressant land, det hä fortfor kaptenen — det är visst! Det är gammalt i den der erkedruiden, vattnets annaler, och det är gammalt i andra gamla presters annaler också. Det är utomordentligt intressant att sätta sin fot (som jag gjorde häromdagen) på en gammal ojemn stenskifva full af sprickor, som der de lärda herrarne, hvilka gå omkring med hammare i handen och slå stycken ur vår jord, finna vara en inskrift, anhållande att man skall bedja för en själ, som för många tusen år sedan gaf sig ur, kroppen: på en kung öfver ett folk, som man aldrig hört talas om Här mäste kaptenen göra ett uppehåll för att slå sig på knäet. Det är riktigt utomordentligt intressant att träffa på ett eller par tjog stenar, resta i en ödemark, somliga korta, somliga långa, somliga lutande bit, andra dit, och att veta de allmänt troddes — och kanske ännu tros vara — en samling ogudaktiga Walesare, som blifvit förvandlade i en sådan der geologisk formation, för det de spelade kort på en söndagsförmiddag. Det der skulle man inte vilja ha i mitt land, tänker jag, om man också kunde få det, — men mycket intressant är det. Detta var verkligen kaptenens allvar, ehurn sjelfva saken föreföll honom löjlig; fullkomligt lika mycket hans allvar som hvad han sedan tillade, efter. att hafva sett sig noga omkring: Dimman, som vältrar sig upp, tät som en mur, der solen gått ned, skall snart sprida sig, och vi få känna oss fram efter vägen lika mycket som se den, innan vi hinna till Lanrean. : Flera gånger under resan hade Alfred Raybrock talat med kaptenen om sina tillintetgjorda förhoppningar, om familjens anseende öth goda namn, om gina glada framtidspla