Aftonbladet – 3 juni 1869, sida 2

dn medan Kitty skyndade upp på sitt rum för att dölja sina tårar, och Alfred talade med hennes far, som höll på att arbeta i sin trädgård. Han var en liten spenslig man, som knappast ännu kunde sägas vara gammal och med ett godt, behagligt utseende. Han började samtalet med mycken glädtighet och liflighet, hvilken dock snart öfvergick till missnöje och nästan till vrede. Detta var signalen för kaptenen att blanda sig i samtalet. God morgon, sir! sade kaptenen skyndande fram till honom. Hut står det till? Det är den herrn som jag skall resa bort medy, sade unga Raybrock till mr Tregarthen, Åh! svarade Kittys far, betraktande den OMyoklige kaptenen med en blick full af ovilja. Jag tillstår att jag inte är mycket glad åt att se er här. Nej, nej,, svarade kapten Jorgan, och för att säga sanningen så tycks det vara den allmännas meningen här i trakten. Men förhasta er inte; ni kommer kanske att tänka bättre om mig sedermera. Jag hoppas det, anmärkte Tregarthen. Och jag hoppas det, sade kaptenen helt lugnt, och jag tror det till och med — fastän inte ni gör det. Nåväl, mr Tregarthen, jag tror inte att ni vill byta ord med mig och om ni ville så kunde ni inte, ty jag vill inte. Ni och jag äro båda gamla nog för att veta bättre än att döma efter blotta utseendet; och om ni inte har erfarit det orättvisa deruti och följden deraf, så är ni en lycklig menniska. Den andre tycktes träffad af denna anmärkning och svarade litet hastigt: Min herre, jag har erfarit det och kännt det djupt. Dån, sade kaptenen, blidkad, gjorde jag en god träff utan att veta det, Seder, Tre