ande, som ligger de i, att man icke under i Ira största delen af andra årets bevärings-: nöte införlifvar beväringen med stammen och I lerigenom gör såväl befäl som trupp i tid örtrogna med den organisation, som måste nträda i farans ögonblick. Men icke nog värmed, man visar äfven i öfrigt en styfnoderlig anda emot beväringen. Det exempel värpå, som vi för ögonblicket ämna anföra, wemta vi från Andra lifgardets beväring. Det lärer icke gerna kunna blifva olika meningar derom, att ju kortare öfningstid, som kan bestås personer, som skola utbildas för soldatyrket, desto större är behofvet af talrikt och dugligt befäl. Hurw förfar man emellertid innevarande år med den Konungens Andra lifgarde tilldelade beväring? Styrkan ärer utgöra 320 man, och denna har man fördelat på 2 (säger två) kompanier. Man har således kompanier, bestående af idel rekryter, räknande ända till 160 man hvardera. Orsaken härtill lärer helt enkelt vara den, att den nyligen utnämnde tredje majoren (i parentes regementschefens broder), till hvars åliggande det i allmänhet anses höra, att hafva befäl öfver regementets beväring, skall vara sjuklig, så att han icke kan ligga i läger. Befälet öfver styrkan måste derföre anförtros åt en kapten, och enär en sådan anses icke böra föra mer än två kompanier, så har man ganska riktigt, för hr tredje majorens beqvämlighets skull, fördelat styrkan på två kompanier, fastän nummerären väl påkallat dess fördelande på tre, såsom också har skett med Svea lifgardes beväring, som endast räknar några få man mer än Andra gardets. Således, medan man på Svea garde har för beväringen en major och tre kompanichefer, har man på Andra gardet för samma styrka endast två kompanichefer. Är sedan, såsom vi förmoda, äfven det öfriga befälets antal gjordt beroende af den olika indelningen, så inser man lätt, huru missgynnad Andra gardets beväriog måste vara i afseende å befälets antal. Är det dertill grundadt, hvad man påstår, att det underbefäl, som vid detta regemente kommenderas på beväringen, ingalunda välj2s med hänsyn till möjligheten att för beväringen erhålla de skickligaste instruktörer, som stå till buds, utan att snarare vid valet gör sig gällande ett slags utgallringsprincip, så visar det sig nogsamt hurn pass stort intresse som finnes hos vederbörande för att beväringsinrättningen må kunna bära möjligast bästa frukter