Aftonbladet – 29 maj 1869, sida 2

3 a SM AP OMUM MM a a a oo: jemförelse med kostnaderna; man hade klasu at öfver de många och olikartade förslag om framkommit, och man hade slutligel utryckt den farhågan, att Riksdagens sidord-sf ade ställning såsom statsmakt skulle på det si tt förändras, att den blefye den enda sty-J2 ande, samt att en förändring 1 statsskicket sålunda skulle följa af den nya riksdagsordningen. Å ena sidan således svikna förhopp-h. ningar och å den andra fruktan för framti-f1 len. Om hvarje förändring, söm ej utan af-17 brött utvecklade sig ur det bestående; vorelst en revolution, då vore den nya riksdagsoråningen på sätt och vis frukten af sådan, oml, den ock försiggått på fredligt sätt, ty denlri hade ej uppvuxit ur den gamla. Hvarje re-ld volution föder af sig förhoppningar, stora ild den mån man, såsom fallet varit med oss, i varit utledsen vid det gamla och bestående.l, Intet menskligt vore fullkomligt och Romlt byggd5s dessutom icke på en dag. Mani borde också komma ihåg, att vår nuvarande o representation vore ny, gjorde ett afbrott i t det bestående. En retardation i statens ut-, veckling åtminstone för en viss tid läte der-)u för lälteligen förklara sig och börde ej väckas någon förvåning. Förebråelsen att Riksda-ls gen föga uträttat vore således ej rättvis. Att ; (! Riksdagen ej medhupnit allt hvad man af den fordrat bör ej öfverraska någon, ty man måste också taga i betraktande, att en hel mängd saker nu blifva föremål för behand-li ling, som under fordna förhållanden aldrig! framkommit. Någon brist på förslag förefunnes visserligen ej; snarare hade man tvärtom en så stor emhbarras de richesse på sådana, att K. M:t stundom hade skäl att känna sig generad. Det låge dock uti sjelfva riksdagsmannauppdraget en sådan retelse att låta höra af sig, att låta sina kömmittetter förstå att man vore en verksam ledamot, att de manga och olikartade förslagen, som onekligen förråda en viss öfverproduktion, synnerligen med våra traditioner ej borde väcka så stor förundran. Förnekas kunde dock icke; att ett visst tnisshushållande möd krafter ögde ram, syn-: nerligast. genom uppgörandet ar fy Stäts-:. reglering för hvarje särskildt år, och man: kunde ifrågasätta, om årliga Riksdagar verk-lligen vore af behofvet påkallade. ; Hvad nu den sista anmärkningen mot den, nya represöntationen beträffade; eller attli I ( 1 1 J konungamaktens rubbning skulle blifva en följd af tvåkammarsystemet, så fruktade tal. ej, att ett sådant förhållande skulle inträffa. Missgreppen voro en följd af den nya riksdagsordningen, derför att den vore ny, och män borde komma ihäg det gamla ordspråsjs ket: Roni byggdes ej på en dag. Den nyal! grundlagön vore dock skäligen fullständig Men om lagen också vore aldrig så bra, sål: vore den dock någonting abstrakt — detta ; gäller lika väl om grundlag som om annan l4( af Endast erfarenheten kunde lära den rätta : tillämpningen och bringa mekanismen i full J gång. : Det vore derför för tidigt att tala om någon fara för en förändring i statsskicket. Ett betänkligt synptom för den nya riksdagsordningen kunde visserligen ligga i de stadgade vilkoren för valbarhet för Första kamtna-1 ren samt i de återkommande försöken dels att redutera Första kammaren till fullkom-. lig likhet med den Andra och sålunda lägga all maktön i denna Kammarss hand dels ock att utsträcka den kommunala rösträtten: Här hade man onekligen träffat en svag punkt. Grunden, som skilde Första och Andra kaminaren från hvarandra och bestämde deras karakter, vore sittror, som icprsenterade penningar, Men historiens vittn d sade oss, att penningens välde aldr blifvit långlifvadt. De motioner som blifvit väckta om förändrad census för valbarhet till Första kamrnaren hade visserligen alla blifvit förkastade, men tal. kunde ej Mina, att hvarken tiden eller förmögenheten ovilkorligen skulle vara densamma, som pu vore bestämd. De angrepp mot det bestående, som göras af dem, som önska en utsträckning af den kommunäla rösträtten, kunde äfven innet en fara för framtiden: En sådan utsträckning af denna rösträtt tiedåt, com en del motionärer föreslagit, skulle leda till ett fåvälde, ej utaf synliga aristokrater, utan ataf osynliga och till namnet obekanta ledare. Deremot ansåg tal. den utsträckning af den kommunala rösträtten, som nnder riksdagsperioden blifvit besluten, vara med billigheten och rättvisan itverensstämmande, alldenstund den, som betalade något, också borde ega någon rätt att besluta öfver medlens användande. Den kommunala rösträtten vore pu utsträckt så långt den borde vara, ehuru tal. ej dermed ville hatva sagt, att den ej kunde vara på annat sätt fördelad. Tal. kom till den slutsatsen, att vi med lugn kunde öfverlemna åt framtiden att sörja för de botemedel, som till afvärjandet af dessa farhågor kunde behöfvas. En annan fara hotade slutligen det bestående. Historien lärde oss nemligen, att ingen makt mådde väl utaf att utöfva makten utan någon jemlike eller utan någotmotstånd. Besittningen af makten förleder lätteligen till missbruk. Detta erkännes allmänt. Den konstitutionella monarkismen — en den moderna tidens uppfinning — hade enkom tillkommit just för att förebygga och utgöra en motvigt mot maktmissbruk, vare sig från folkets eller regentens sida. Men den nya representationens beslut hade i bra många fall visat sig vara ett sökande efter hvar gränserna för dess makt vore, eller till och med om som några sådana gränser alls icke funnos. Tal. framställde derför den frågan, om vi voro på gränsen mellan envälde och mångvälde? Så mycket vore klart, att då vi begärt och erhållit en större frihet än den vi haft, statens anspråk på hvars och ens bemödanden och sträfvanden också blifvit förhöjda, äfvensom att ansvaret för det sätt, hvarpå dessa anspråk uppfyllas, blifvit större. Högre än lagens bokstaf stode anden och denna måste förverkliga och fylla formen. Blefve denne ande en pligtens ande med framåtskridande i det stora och lilla och blefve i det offentliga lifvet det allmännas nytta och ära det enda intresset, då skulle dat gamla fädarnaglandet kanna nåräkna een