Aftonbladet – 29 maj 1869, sida 2

NN Ma, AE EE NSU VENT DIDU SVA VMT ER ch hvilka, såsom vi redan uti en artikel i årdagens blad påpekade, företedde åtskilligt f ett allmännare intresse. Tal. öfvergick till en framställning af den ya riksdagsordningens olägenheter och förtelar, sådana desså visat sig under den första reårsperiodens verksamhet, samt anmärkte ill en början, att man kunde säga, att Kamarne bibehållit den sidoordnade ställning till varandra som grundlagsstiftaren afsett. Vilare erinrade hah derom att den farhågån, om under diskussionen om den nya rikslagsordningen af så många uttalades, nemlisen att Andra kammaren i anseende till sin törre numerär alltid sktille segra i de ge Nensagma voteringarne, ej besannat sig. Det nade frärtom visat sig, att Första kammaens mening, då den haft de bästa skälen Ör sig, segrat vid det slutliga afgörandet. Man kunde således äfven i detta fall säga, att Riksdagen fungerat på ett sätt, som varit sfverensstämmande imed lagstiftarens mening. ktt skäl dertill, att Kamrarne bibehållit den illning, den nya riksdagsordningen, velat gifva ät dem i förhållande till hvarandra — eller att båda skola vara lika berättigade, utöfva lika stort inflytande på algörandet af statens ängelägenheter låre deri, att trendena behandlades af ständiga utskott ned lika många ledamöter från hvardera Kammaren samt att frågorna, såvidt möjligt vore, samtidigt föredroges. Eget hade det ock varit att observera, hurusom man temigen allmänt kommit till den öfvertygelsen, att de tillfälliga utskotten ej voro synnerlis Jen ändamålsenliga. Det hade till och rhed sätt så långt, att en motionär ansett det för en olycka, om hans förslag blifvit hänvisadt ill ett tillfälligt i stället för ett ordinarie utskott. ! Tvad särskildt Första kammaren beträffade, så uttalade tal. em densamina det omlöne, att dei visat politisk hållning i förening med moderation och en hög grad af sjelfständighet såväl i sitt förhållande till reoeringen som till medkammaren. Den hade således motsvarat den förlioppningen; att Första kamiiaren skulle blifva ett förnyadt öch förbättradt riddathns sanit utmärka sig för en moderat konservatism, nemligen såsom konserverande i detta ords bättre mening, i det den motsatte sig förändringar och nya förslag, som ej hade starka och fullt giltiga sköl för sig: . Inom Andra kammaren hade personer äl alla samhällsklasser fått plats. Majoriteten hade dock utgjorts af det s. k. landtmannapartiet, hvilket bestått ej blott af bönder utan äfven af större iordbrukare eller possessionater, hvilka hafva samma intressen. En motsats till landtmannapartiet hade varit det s. k. Sutde-partiet eller intelligensen, som det på sista tiden kallades. Om man med parti menade en afdelning af representas tioden, söm hade ett bestämdt politiskt program, då hade de rätt, som påstode, att inga partier funnos inom Andra kammaren. Menade man deremot med partier afdelpingar, som ha görlensammä intressen, hvilka ar sigtligt eller oafsigtligt föra dem till gemensamma beslut i Vissa rragor, då kunde man ej neka tillvaron af partier, synnerligast ett, bestående at mindre landtbrukare och de som med dem ha gemensamina intressen. Detta arti hade äfven under ståndsriksdagspsriden funnits; men då varit hopkrympt i det gamla bondeståndet, som väl till märkandes utgjorde blott en fjerdedel afhela representationen. Annorlunda kunde förhållandet gestalta :sig nu sedan dessa intressen kunde göra sig pällande uti Åndrå kammaren. I srond och batten vore dock landtmaiinapårtiet, enligt tal:s förmenande, konservativt och alldeles icke upplösande eller revolutionärt, och detta af det enkla skäl, att dess kärna består af förmögnare bönder, och vår allmoge är llmänhet ej benägen för brådstörtade ndringar. Måhända hade detta arti varit något inskränkt i sina vyer, måhända hade egennyttan vid ett eller annat tillfälle spelat en stor roll och måhända slutligen hade landtmannapartiet äfven med en skenbar ifver lagt sig i saker, som det ej så noga förstått samt påyrkat förändringar, för hvilkas konseqvenser det ej kunnat göra sig reda, Om man verkligen förstått den nya dissenterlagen, så trodde tal. ej att den fått en så stor majoritet i Andra kammaren, som den verkligen fick. Allt dettal kunde dock ej rabba talarens öfvertygelse, partiet vore i grund och botten konservativt sinnadt. Denna tendens skulle också med stigande insigter och förstånd allt mer och mer göra sig gällande. Makten utöfvade alltid ett visst behag för den, som fått den i sina händer, och kunde att börja med lätt användas utan tillräcklig urskilning; men detta missbruk skulle nog med tiden så småningom försvinna. — Det andra partiet, eller den s. k. intelligensen, hade bestått af resten från de tre forna högre stånden. Lika litet som landtmannapartiet hade intelligenspartiet haft något politiskt program och dess enda föreningspunkt syntes vara motståndet mot en alltför stor ensidighet hos landtmannapartiet. Den omständigheten, att partiets föreningspunkt endast varit negativ hade också måhända bidragit till det changement, som ovder 1867 års Riksdag inträffade, då intelligensen började att utgöra majoriteten inom Kammaren, men slutade med att befinna sig uti minoriteten. Sedermera hade den med högst få undantag ej lyckats blifva majoritet. In-telligensens egentliga betydelse hade i följd häraf legat deri, att den utgjort en motvigt mot det starkare partiet samt hade stått i det förhållande till detta, att den i anseende till dess medlemmars högre politiska bildning i allmänhet samt deraf följande större förmåga att under diskussionerna lemna bidrag till ärendenas utredning stundom haft ett afgörande ioflytande vid frågornas afgörande. At denna omständighet tog sig talaren anledning att fästa en särskild uppmärksamhet på vigten för städerna att genom sina val utse sådana ombud, sow på det antydda tet kunde förekomma en alltför stor ensidighe. eller förhastande i besluten; ty cå länge landsbygdens representanter ännu ej i allmänhet exde den bildning, att de ej gjorde g skyldiga till öfverdrifter, kunde man bera mindre goda beslut just till följd af denas bristande utredning.