Aftonbladet – 27 maj 1869, sida 3

Ifrån vår mors kakelugn till vår fars port )— det är på denna station som utvandra rens tårar falla. När han sagt hemmet far väl, blir han liksom en annan menniska. Foran os alt i Rosenskin, det Mörke bag vor Skulder! ) Det fanns bland de tolf, tretton hundrade utvandrarne folk af de mest olika slag. Hä satt en gammal mormor mellan 70 och 8 år. — Kors, inte kunde jag låta barnet resa ensammal! sade hon leende, då mar frågade hvad hon tänkte göra i Amerika Der hoppade en glad student bort med er bleckspann full af Sulevzelling.; han flög uv i verlden emedan han tyckte det var roligt. Här stod ett praktexemplar af dalkar i lång hvit fårskinnspels och samtalade med ett dito af jute; dekommo öfverensom, att man ingen väg kunde komma här hemma. De gick en man utan hustru, men med sju barn ut i verlden — han visste, att der borta sade man: ju fler barn, dess bättre... På en lucka å neder:ta mellandäcket satt ett halft tjog menniskor och sjöng psalmer, under det en af dem använde sitt ackordeon såsom orgel. De firade sin pingst-andakt dernere i mörkret med friska, klara röster. Ofvan om dem stämde en flock unga flickor och karlar upp en sång till Sverges ära, men ej heller i deras röster fanns någon vemodig vibration. Vi våga naturligtvis icke förneka, att det ju kunde ha varit mycken och djup sorg dold ombord, men visst är, att den icke trädde fram i dagen. Blott en varelse sågo vi gråta; det var en ung, blond, enkelt klädd kjöbenhavnsk flicka, hvilken satt vid sidan at en lika klädd följeslagerska, hon gret på fullt allvar. Var hon mera tungsinnt än alla de andra — lemnade hon lyckligare förhållanden än de — eller hade den nya verlden inga lockelser för henne? Det fingo vi veta af följande samtal mellan ett par medpassagerare. Kännrer ni den der lilla flickan, som sitter och gråter der derborta? Jag tycker jag sett henne förut. Det har ni säkert, ifall ni varit på någon af Kasino-maskeraderna i år. Ah, jag förstår! När karnevalstiden är slut, hoppar man i Seinen. Ja; i Paris. — Kjöbenhavn ärderemot för menriskoälskande, att man der kan få lof till dylikt. Så snart man här fruktar för att den eller den är på väg till Langebio, sörjer man för att persona questionis skickas öfver till S:t Laurens-floden. Derföre dessa tårar! — Den stackars flickan grät verkligen som en förtviflad; bon var, som sagdt, den enda, och dock var hon kanske den enda af dem alla som hade största orsak att glädja sig öfver att ha kommit ur sina gamla förhållanden och på väg till en ny verld! Förklaringen öfver fenomenet ligger icke så fjerran som man skulle tro. Sök den! Det är icke mindre intressant än att lösa en logogryt. På vår vandring genom djupets regioner träffade vi dock ännu en beklämd; det var en martyr, hvilken framför kökets egyptiska köttgrytor stod på sin rätt att fasta efter föreskrift, utan att derföre beköfva svälta ihjäl. Han var jude till religion och polack till nationalitet, kort sagdt: polsk jude och såsom sådan alltför rättrogen att äta ur samma gryta som de andra. . Då han köpte biljett till öfverfarten hade han gjort till vilkor att slippa äta Fleisch och annan mat, som ej var kåscher,, och som en annan Shylock framlemnade han lugnt sin förskrifninga, hvari vilkoret var infördt. Ach vai! — Då kontraktet framlades, innehöll let blott följande tillägg: Att innehafvaren häraf icke äter fläsk ntygas på begäran.c Detta var just icke något rättsligt dokunenterande att erhålla kåscher fö: plägning, nen den humavitet, som visade sig i allt omvord, gjorde sig ätven gällande här, och den roende israeliten förflyttades till sjunde himen genom löftet att urder resan få bröd, mör och sill till samtliga måltider. Klockan 10 3 nådde vi Helsingör; men då i genom att fortsätta vår Amerika-tur längre kulle kommit för långt, afbröto vi vår resa ika plötsligt som vi nu afbryta resebeskrifingen.