Aftonbladet – 25 maj 1869, sida 3

eller störtar sig tygellöst i vilda utsväfningar, som påskynda hennes fall och störa samhällets lugn. Bacchantiska orgier, ruinerande spel, tusen galenskaper dem sysslolösheten uppfinner, äro oundvikliga, om icke lagstiftaren vet att tygla dessa folkets begär. Den verksamme mannen är i fara att med försoffning gälda det lif, som han offrat åt staten — den lärde att nedsjunka till en halfklok pedant — pöbeln till djuren. Teatern är en anstalt, der nöjet förenas med nyttan, hvilan med ansträngningen, tidsfördrifvet med bildningen, der ingen själskraft spännes på en annans bekostnad, Då sorg gnager hjertat, då elakt lynne förgiftar våra ensamma stunder, då verlden och pligterna blifva oss leda, då tusen bördor trycka vår själ och hota att förqväfva våra känslor under pligtens utöfning, då står oss scenen öppen. — I denna diktade verld drömma vi bort den verkliga, vi komma åter till oss sjelfva, våra känslor vakna, helsosamma intryck skaka på vår slumrande natur och drifva blodet i friskare svallning. Den olycklige gråter här ut sin smärta vid en främmande medmenniskas. Den lycklige blir nykter och den säkre omtänksam. Den kraftlöse veklingen härdas till man, den råa menniskan börjar här för första gången känna sig ega ett hjerta. Och då omsider — hvilken triumf för dig natur! — du så ofta trampad i stoftet och så ofta återupprättad!— när en gång menniskor af alla nåtioner och stånd afkastat hvarje förkonstlingens och modets böjor, förbrödrade genom en allt omfattande sympati, åter förenade i ett slägte, glömma sig sjelfva och verlden och nalkas sitt himmelska ursprung. En hvar njuter allas hänryckning, som, förstärkt och förskönad, ur hundra ögon lyser emot honom, och hans bröst gifver rum blott åt en enda känsla, den — att vara menniska !l (Schiller 1784.)