Aftonbladet – 24 maj 1869, sida 3

medför förlagsrätt och att innehatvaren ar denna afskrift låter en annan person kopiera den; bör ej denna persons kopia medföra lika grundad förlagsoch utgifningsrätt, på samma skäl som den första afskriften medförde denna rätt? Eller stannar denna rätt alltid hos den första afskrifteh? Det torde, som vi se, följaktligen blifva ytterst svårt, för att ej säga omöjligt, att äfven i en icke aflägsen tid efteråt, bestämma, Hvem som lagligen invehår förlagsrätten. Huru skulle vid ett sådant förhållande en författare kunna freda och bevara sin rätt? Han måste rufya på sinå manuskripter, som draken på skatten, på det att Gi någon utan hans vetskap måtte komma i tillfälle att afskrifva dem. Eller måhända medföra alla af. skrifter förlagsrätt? Vi se sålunda till hvilka betänkliga konseqvenser man kommer, om man ingår på insändarens åsigt. På en dylik lös grund bygger nu insändaren hela sin bevisning, att förlagsrätten till Bellmans skrifter hvarken tillhört honom sjelf, ej heller hans efterlefvande maka och att följaktligen den af enkefru Bellman gjorda öfverlåtelsen af förlagsrätten till C. M. Bellmans skrifter skulle sakna: all laglig kraft. (Ifrågavarande öfverlåtelse tillhör de eganderättshandlingar om nämnde förlagsoch utgifoingsrätt, som genom köp blifvit förvärfvade af firman Adolf Bonnier.) Att varianter af de festa bländ Bellmans skaldestycken finnas, är helt naturligt, då man betänker, att hans manuskripter cirkulerade i mängfaldiga afskrifter. . Men detta berättigar ej insändaren att påstå, att texten i de existerande upplagorna af Fredmans Bpistlar, af hvilka den första utgafsaf krigsrådet Ahlström, är ganska dålig eller mindre god. På första sidan deraf finnas dock följande rader att läsa: Efterföljande samling af Fredmans 82 Epistlar är af mig, så till. Poesien som Melodierna, öfversedd, rättad och erkänd. Stockholm den 24 September 1790: Jarl Michael Bellman. Nog förekommer. det minst sagdt kuriöst, att nu, efter närmare 80 års förlopp, någon vill tillmäta sig rätt, att, bättre än Carl Michael Bellman sjelf, bestämma hvad som bör förekomma i hans Fredmans Epistlar. Då insändaren för öfrigt tyckes vilja grunda sin förkastelsedom öfver såväl den Ablströmska upplagan af Epistlarne som öfriga hittills befintliga Bellmans-editioner, på handskrifter, som finnas uti offenlliga samlingar, så skulle man i sanning hafva anledning, att draga i tvifvel, huruvida de, som varit vårdare af dessa offentliga samlingar, iakttagit litteraturens intresse såsom sig vederbort, då de icke skypdat att tillhandahålla hr Johan Gabriel Carlen dessa handskrifter, då han för 15 år sedan, straxt före utgifvandet af den stora, af honom redigerade upplagan, derom framstälide offentliga uppmaningar! Skulle återigen förhållandet vara annorlunda, och hr Carlen verkligen redan vid sagde tidpunkt blifvit satt i tillfälle att taga kännedom af desamma och antingen derutur redan tagit, hvad han funnit användbart eller på någon grund icke velat använda dem; så torde man kunna anse hela tvisten om dessa varianters. förmenade företräden för rentaf en smakfråga, uti hvilken man kanhända dock tillsvidare torde kunna låta hr Carlbn, som med heder under många år arbetåt på detta fält, ega den afgörande rösten. Insändaren anför att åtskillga af Bellmans skaldestycken blifvit tryckta af personer, som dertill ej egt förlagseller utgifningsrätt. Häraf följer likväl icke, att de dertill varit berättigade, utan endast att förlagsrättens innehafvare låtit sådant oanmärkt passera och ej brytt sig om att väcka åtal mot utgif? varne. Frågan om Bellmans skrifter afslutar insändaren med vatt. förklara, att det är em skandal, att Bellmans skrifter ej äro tillgängliga till lägre pris än 30 rdr inbundna. Det hade i förbigående sagdt varit mera före enligt med rättvisa om insändaren talat om priset för arbetet häftadt, då det ej kostar mera än 24 rdr. Egendomligt är det också att insändaren finner denna Bellmans-upplaga vara oskäligt dyr, men längre fram i sin uppsats förklarar 6:te upplagan af fru Lenpgrens skaldeförsök skäligen billig. Förhållandet är likväl att priset (1 rdr häftet) var lika för T båda verken, men som Bellmanshäftena voro I örsedda med litografier samt med flera och I bättre. illustrationer, så kan män tvärtom säga, att Bellmäns-upplagan var billigare, fastän den naturligtvis genom sitt mångdubbelt större häftantal i sin helhet uppgick till ett större belopp. Emellertid är det eget, att insändaren alldeles förbigått att omnämna, både att en upplaga af Fredmans Epistlar med musikbilagor finnes tillgänglig på Adolf Bonniers förlag för ett pris af 3 rdr och att äfvenleIdes den år 1835 utgifna upplagan af BellI mans samlade skrifter ännu kan erhållas för lett pris af 3 rdr 75 öre. Hos en person, som I vill uppträda med sådana anspråk på att vara sakkännare; kan man ej förutsätta briI stande kännedom om dessa upplagors tillva.Jro; men det passade sig förmodligen ej brai stycke att omnämna dem. Emellertid kunna vi lugna insändaren med I den-försäkran, att en: billig och bra upplaga -laf såväl Fredmans Epistlar och Sånger, som möjligen äfven Bellmans öfriga arbeten, icke jlävge skall låta vänta på sig. En sådan har .iredan länge varit påtänkt och förberedd inI nan insändaren derom upphof sin röst. ; Sedan den anonyme insändaren ordat stut lom Bellman företager han sig ätt med skarpa tillmälen öfverbölja vår förlagsfirma, eller il egentligen dess hädangångne grundläggare. Den anonyme insändareo må anse detta uppI trädande sig värdigt, men den mera rättänkande delen af allmänheten har dock: bättre förstått att appkaer företaget att uti vår-Idade och vackra upplagor utgifva en rad af svenska författares arbeten, hvilka äro och förblitva en prydnad för vår litteratur. Den bistre insändaren ärlikväl, som sagdt, af annan mening. Han talar om ett förfarande, hvilket, derest det icke får tillskrifvas okunnighet och vårdslöshet, måste betecknas såsom missaktning mot. allmänheten. Och hvilket är då detta förfarande? Ta dot är dan nhesvnnerliga redaktionen JM RR EA