Aftonbladet – 24 maj 1869, sida 3

I anledning af detta tillkännagifvande, uppstod en längre öfverläggning. Landshöfding Stråle, som först erhöll ordet, yttrade att, då ärendet nu ej kunde förekomma, han endast ville uttala sin önskan om framgång åt förslaget. Man kunde väl säga att vägen från Norrmalm till staden ej vore så lång. Men för den mindre bemedlade, som hade ett ringa belopp att lvarje gång insätta och hvars tid vore strängt upptagen, blefve besväret att hvarje gång vandra från de aflägsnare delarne af Norrmalm till staden och åter tilltäckligt att hindra mången från att draga nytta af sparbanken. Kostnaden att hålla ett afdelningskontor borde ej för en inrättnin; med sparbankens tillgångar blifva betungande oc Rak vore om komiterade i detta fall ville taga kännedom om huru Stockholms läns sparbank inrättat sitt kontor. Det nya kontoret, trodde tal. lämpligast kunna förläggas i trakten af Johannis plan, enär det der låge mest centralt för Norrnaltns aftägsnare församlingar. Hr Dufva befarade ätt direktionens åtgärd att hänskjuta förslaget till en komite endast skulle eda till tidsutdrägt och onödigt fördröja vVinnanlet af de fördelar förslaget afsåg att bereda allhänhetat och sparbanken. Hvilken vidlyftig utedning vore väl bekhöflig? En del af förslaget, remligen att hålla hufyndkontoret längre tid öpvet och icke tillstänga det klockan half 1, dåjust örelsen fore som Nifiigast, berodde ju på direkionen att när helst beslitta och nyttan häraf kunde äl ej bestridas. För afdelningskontorens verkamhet fordrades ökadt antal tjenstemän och beäkningarne härom och om de löner och andra vostnader hvarmed utgifterna kunde behöfva ökas, kulle väl kunna vara brydsam för en inrättning ned knappe tillgångar, men för sparbanken, hvars nkomster lemnade ett årligt öfverskott af omkring 20;000 rår, borde väl en utredning om beloppet af lessa kostnader hafva utan större tidsttdrägt kunnat uppgöras. Om förslaget af principalerna anså ges gagneligt och förtjent af understöd vore väl ock skäl tillse att det utan onödigt dröjsmål blefve att i verket. Om sådant finge antagas böra ske ill den 1 nästkommande Oktober, vore fördelakigt att definitivt beslut vore fattadt så tidigt före len 1lJuli att, vid val af lägenheter för de blifvande kontoren, sparbanken hade största möjliga itsigt att erhålla välbelägna och i öfrigt lämpliga j ägenheter. Dessutom komme säkerligen ett stort untal af principalerna att efter medlet af Juni måvad lemna staden och ett beslut, som senare fatades, kunde lätt komma att uttrycka en åsigt, som ej delades af flertalet bland principalerna. På lessa skäl yrkades, att principalerna måtte besluta let direktionen borde kalla principalerna till samnanträde inom den 15 Juni och dervid föredraga irendet till afgörande. Bankokommissarien Dahlgren ansåg-sig böra unmäla, att han, som blifvit utsedd till en af komiterade, erhållit ledighet för helsans vVårdande från Juni månads början och således ej såge någon möjlighet ätt bringa komitens arbeten till slut nom den tid hr Dufva föreslagit för ärendets afsörande, Talaren kunde ejheiler inse att saken vore så brådskande och en noggrann utfedning borde i alla händelser förutgå innan man beslöte sig för åtgärder, hvilka ju alltid måste åbringa sparbanken ökade förvalttingskostnader. — Grösshandlaren Rinntan anmärkte, att då hr Dufrva påstått, att en utsträckning af hufvudkontorets tjenstgöringstid efter !;1 ej erfordrade någon utredning, utan kunde när gom selst åväsabringas genom ett Direktionsbeslut, så vore öshållandet alldeles motsatt. Tiden för kontorets tillstängande vore bestämd med afseende möjligheten att hvarje middag insätta i Riks vanken de för dagen influtne medlen och, innan förändring häri kunde vidtagas, måste säledes atredas huru Med penitibgarnes insättande i Riksbanken skulle förhållas Åfvet i denna det at frågan vore således Direktionens åtgärd att påkalla utredning af en komite fullt befogad och innan sådan utredning försiggått kunde icke förslaget lämpligen företagas till äfgörande. Justitierådet Wretman ville för sin del visst ej motsätta sig en utsträckning af sparbankens verksamhet, såvidt densatima, vid öfvervägande af alla på bedömandet häraf inverkande förbållanden, funnes utan våda för sparbankensställting kunna bringas till verkställighet. Men detta väre ej så lätt ov som man syntes föreställa sig. Sparbanken hade under en följd af år kunhat utlåna en stor del af sina fonder mot sex procent ränta och detta förhållande bade i väsentlig mån bidragit att bilda de årliga öfverskott, hvarigenom den enskilda fonden, äfven tinder de senare åren, sedan sparbanken först förhyrt och 8edan köpt egen lokal och derigenom ökat sina förvaltningsköstnader; kunnat ej obetydligt ökas, på samma gång sparbanken lemnat sina insättare en fördelaktig ränta. På sista tiden hade emellertid genom uppsågnvingår af lån och yrkande på lägrö ränta visat sig anledningar att befara det nyssnämnda lyckliga förlåtande ej komme att fortfara, utan att räntan tilläfventyrs komme att nedgå. I sådant fall skulle det öfverskott, som hittills uppstått, lätt försvinna och om sparbanken derjemte Ökade sina förvaltningskostnader, skulle följden deraf -ktnna bliifra, att räntan till ingättarne ej kunde upprätthållas vid sitt nuvarande belopp. Men till åtgärder, hvilka kunde föranleda en nedsättning af nyssnämnda räntefot, ville talaren, för sin del ej bidraga. Ian ansåge derföre högSt nödvändigt, att komiterade lemnädes behöfligt rådrum att öfverväga dessa förhålländen och att utreda huruvida ett fallande af räntan verkligen voro att frukta. En sådan utredning kunde likväl ej åstädkommas inom den tid hr Dufva påyrkat för ärendets afgörande och tal. kunde derför ej understödja dennes yrkande, utan hemställde, att principalerna ville lemna ärendet beroende på den behandling, hvarom beslut fattats af direktionen, som, efter granskning af komiterades yttande, torde blifva tilltälle att förelägga principalerna ärendet vid extra sammanträde i höst eller åtminstone vid ordinarie sammanträdet i Februari 1870. Öfverståthållaren — friherre Bildt förklarade, att han varnit förordade hr Dufvas förslag om utsträckning af Sparbankens verksamhet, enär genom dess verkställande en stor lättnad skulle beredas. stadens mindre bemedlade befolkning att till sin fördel anlita Sparbanken, på samma gång en sålunda utsträckt verksamhet snart nog skulle bereda Sparbanken sjelf fördelar, För sin del ville tal. äfven understödja det förslag hr D. framställt i fråga om ärendets behandling, men, för detihändelse pluraliteten skulle anse tiden till den 15 Juni för kort, hemställdes, att principalerne måtte besluta, att anmoda Direktionen om kallelse till sammanträde så tidigt före den 1 nästkommande Oktober att de föreslagna afdelningskontoren då kunde träda i verksamhet. tr : Hr Dufva tackade för de upplysningar hrr Rinman och Wretman lemnat om hvad de ville hafva utredt af komiten, af hvilka upplysningar det framginge huru pass utsigt förefunnes att på denna väg få ärendet svart afgjordt. Hr Rinman ville hafva utredt när för dagen influtne medel skuile kunna insättas i riksbanken efter den tid eller half 3 eftermiddagen, som talaren föreslagit för kontorets tillslutande. Men huru skulle komiterade utreda detta? Redan i flera år hade en af riksbankens kassor hållits Öp till kl. balf 3 och äfven med den ordning hr Rinman ansåge oundviklig, vore ju direktionen oförhindrad att när som helst låta. kontoret hållas öppet till kl. 2. Ställningen i sparbanken vore väl ej sådan, att ej ett mindre belopp penningar kunde öfver natten der förvaras, om man icke för desamma kuide finna säker placering på närmare håll än) riksbanken. Man kunde ju lätteligen låta, när tiden för riksbankens stängande närmade sig, sammanräkna hvad dittills influtet och sända dessa till insätt ning. Hvad sedan. influtit kunde ju förvaras sparbankens eget hvalföfver natten. För SPAR Ten ee resan tamitö anlitas