Aftonbladet – 22 maj 1869, sida 3

sätt och metafysiska tvetydigheters; men 11. sjelfva verket, enligt Nielsens ord; hämmar I och bortfuskar det andliga lifvet i nutiden. Detina senare strid; som oafbrutet fortgår, är af stor vigt äfven för Oss, då ju strma ämne alltjemnt står på dagordningen äfven här, om ock måhända ej. fullt så påaktadt som i Danmark, der nationen redan sedan länge göhoit titmärkta tänkare och författare ryckts med i dessa lifsvigtiga och alla rörande frågor. Konnng, Gustaf II Adolfs Krigspesalm. N:r 378 i Soonskå Prämålslian. I ritterör. historisk Undörsökrång at Johan Wilhelm Beckman. Stockholm. Iwar Heggströms boktryceri 1868. 21 sid. 8:0.) Författaren till denna lilla grundliga broschyt har deri nedlagt saitma stränga kritik som ttmärker hats; efter 49-åriga orskningar utgifna, Svenska Psalmbistöria. Den litterära tvist, som förut fortgått emellan författaren och dr Joh. Geffchen i Hamburg, har här blifvit ytterligare fortsatt och utvecklad. Geffehet påstår att psalmen Verzage nicht der Hätflein kleit är författad af en pastor filtenbur söm gaintidigt med slagen vid Bröitenteld och Lätsen var pastor i Sömmerda i. Thäringen. Hans bevis för det påståendet är, att nämnde psalm på många ställen har påskriften M.. Jo. A., som skulle tolkas Michael Johannes Aiteuour?hvilken öfvereller underskrift vår förf. icke ture känner större bevisningskraft än många andra namnteckningar, soin blifvit utan granskning aftryckta utaf psalmboksutgifvare; den den ene efter den andre, och hvilkas felaktighet blifvit efter eh grundligare kritik ådagalagd: . N v Förf. börjar ined att rättvisligen anmärka mot Geffchen att--hansjelf oriktigt tolkat Imens ionehåll, det han påstår tyda på ofsång efter vunnen seger — vid Breitenfeld — hvaremot förf. vädjar till samma innehåll såsom påtagligen en uppmuntran till en förestående strid — hvilket hvar och en som läser psalmen onekligen måste medgifva. En annan förf., superintendenten Mohnihe iz Greifswald, har skrifvit i samma. ämne, samt, i första hälften af sitt arbete, uttalat sig för den åsigten; att Altenburg författat den omtvistade psalmen, men deremot i senare hälften öfvergått till den motsatta åsigten, att konungen vore författaren. till densamma. Denna omvändning var föranledd af nya upplysningar, som Mohnihe under tiden erhållit. Hvad som ändrat hans öfvertygelse var ett meddelande om en gammal Chronik som varit börjad 1618 af en Joh. Born och fortsatt af en Mehl och Seupel. Ur: denna Chronik hade enmagister: Bergmann urskrifvit, jemte annat, berättelsen om ett samtal som Carl XII:s Norberg haft med professor Rechenberg, samt vid tillfället förevisat en urkund, hvaraf det syntes, att konungen författat -dennäpsalm i prosa och öfverlemnat den till hofpredikanten Fabricius, som satt den i noter; Borns egen anteckning innehåller, att Fabricius i Wittenberg berättat detsamma inför dr Hälsemann och-flera andra... Rechenberg hade ochså bekräftat förhållandet om Nordbergs uppgift, hvilket icke för honom innefattade något nytt, emedan han hört detsamma utaf superintendenten Lehmann i Leipzig, som genom Torstenson fått uppgiften att Fabricius, vid tillfället då konuvgens lik fördes till Weistenfels, förevisat konungens egen handskrift. Lika vigtigt — eller mera — är den skrift, som tryckt år 1632, med titel: Epicedion Lamentabile ac gratulabundum, Manibus pössimis Gustavi Adolphi — — — Regis, innehåller den kungliga Schwanengesang, so Ibr Maj vor dem blutigen Lätzenschen Treffen — — — gesungem. En annan skrift, utgifven 1633 i Leipzig: Blutigs Sieges Crone utaf Arnold. Mengering, med företal och dedikation till Maria Eleonora och drottning Christina, samt sjelfva psalmen S. Kön. Mayt zu Schweden Lied, welches Sie vor der Schlacht gesungen. Öfriga bevis förbigå vi, enär dessa redan äro tillräckliga, ehuru de öfriga kunde anföras såsom bevisande det, outtröttliga nit hvarmed vår förf. i så många år arbetat på utredningen af det litterär-historiska för vår psalmbokslitteratur.