Aftonbladet – 22 maj 1869, sida 3

angt tramskridna. Yi missunna VISSL j fiets andra stad goda dramatiska konstnjutvingar, men våga dock tro, att för konstens ramåtgående i stort taget det är fördelakigarö öm Verkligt begåfvatle konstnärer ej vyckas från den andliga atmosfer, som utan vifvel är den för deras utvecking gynnsammaste, från hufvudstaden, den nationella dlingens medelpunkt: LITTERATUR TIDNING. Innehåil: Kullberg, Den rasande Roland al Årloslo; öfvers. — Framtiden, tidskrift för fosterländsk odling — Beckman, Gustaf II Ado!fs krigspsalm — Beckman, Skrifter. om lagstiltningen och lagskipninen. — Per Thomasson, Bland herrskap och bönet. — Liuerattiroch konstholiket. Den Fasånde Roland af bodoviso Arinstö. Öp versatt af Carl Å. Kullberg. Tredje delen. Sthm 1868.) ed denna del har den flitige och lycklige öfversättaren ånyo efter ett par års förlopp tttagit ett betydligt åtög Härmärs sitt om fattande företags fullbordan, det största ipotisk öfversättningsväg vår litteratur hittills känner, och tillika en uppgift, som i svårighet täflar med öfversättandet af Dante och Byron. Vi ha redat vid de båda förrä dearnes utgifvande utförligt yttrat oss om det värde, vi tillmäta det allbekanta originalet, och uttalat vår åsigt om det berättigade och förtjenstfulla i öfversättarens arbete. Hvad som särskildt i förra afrebiidet förtienät ytterligare betonas just för den närvarande tiden, det är den sunda och lifskraftiga, stunlom till och med allt för sinnligt yppiga reaism, Ariostb, trots sin skepbart fantastiska hållning, öfverallt lägger i dagen; ty det är senom denna friskhet och naturtrohet i sin liktning han företrädesvis kan blifva af inlytande på och ge undervisning åt vår egen poesi ui der den genomgripande föryngringspröcess hon för närvaran e ptvifvelaktigt unlergår. Ariosto är ingen djupsinnig filesef; .eolog och statsian söm Dante, ingen omständlig och hjertnjupen epiker som Tasso, ngen sirlig kärlekssuckare Sftc--noter som Petrarca, utan i grunden en okonstlad och. godmodig, ja yster skalk, söm soft hpätureti och lifvet an med fri och öppen blick samt cke lägger det stnäre allt för mycket tängt på, sinhet; Hals räska och af lifighet sprittande berättelse med sina labyrintiskt slingrande händelser, strider, faror, äfventyr af alla slag, är ett af den menskliga fantasiens mest leende och fullblodiga alster; ett verk, som i varje vers bär prägeln af renaissancens gylene dagar. Af dessa antydningar kan man ätt sluta till de stora fordringar ett dylikt arbete ställer på en öfversättare. Han måste framför allt undvika tyngd, konstighet, prål och sirlighet, och vi tro också hr Kull: berg öfverhufvud ha lyckats-häri; om än icke hvarje enskildt fall. Vid undvikandet af dessa klippor är det emellertid lätt att törna mot andra lika svåra, och att ett lagom härvid ej alltid är lätt att hålla, det bevisar oss . äfven denna öfversättning, isynnerhet, efter hvad oss synes, den nu utgifna delen: Öfversättaren, som naturligtvis känner, att Ariosto visst ej svarfvar sima öttaver med Tassos concetti-sökande flit, utan låter dem raskt rulla undan, stundom med: en fart, som endast genom de lätta rinimen kan skiljas från en ymnig prosas flöde, har emellertid i sin sträfvan att efterbilda originalet stundom låtit förleda sig att gå utöfver de gränser, vårt språk och våra strängare fördringar ställa på det versslag, som genomgår arbetet: Hans täta enjambementer kunna vi långt ifrån alltid klandra; men när han rimmar på tonlösa partiklar, prepositioner och konjunktioner, går han bestämdt förtlångt. Den föreliggande delen hår många exempel på dylik skenbar lätthet, som i sjelfva verket förorsakar tyngd ochupphängning i stroferna. När vi läsa: (8. 31) — — ty nog han på sin väg en trogen budsven finna torde. (s. 58) — — med Mandricard samt med De två —— — (8. 5) — — fanns ingen som Hans väg bestred — — 0. 8. V. är sådant både fult och stridande mot äkta ledighet. Lyckligtvis äro dessa och dylika fel endast skönhetsfläckar, hvilka ej undanskymma originalets behag och uppsluppna skämtsamhet; man finner detta när man läser t. ex. 28:e sången, der berättelsen om Giocondo och Astolfo, med sin ytterst kinkiga fordran på smak och lagom hos öfversättaren, förträffligt lyckats. Närvarande band begyones med 25:e och slutas med 35:e sången; de återstående 11 kunna således beqvämt inrymmas i ett ytterligare, det fjerde, till hvars utarbetande och fullbordande vi hjertligt önska öfversättaren helsa och krafter. Framtiden. Tidskrift för fosterländsk odling, utgifven af Carl von Bergen. Andra årg. . 83:e häftet. (Sthm 1869.) Anyo ha vi nöjet att anmäla ett häfte af denna tidskrift, som synes vilja allt mer värdigt motsvara sin bestämmelse att utgöra ett organ för de nya riktningarna, framtidsidgerna, inom samtiden. Häftet innehåller fem uppsatser, samtliga behandlande ämnen af synnerligt intresse, de flesta till och med frågor för dagen. I en längre afhandling om Svenska krigsförfattningens utveckling och framtid har den flitige krigshistorikern kapten J. Mankell lemnat en ganska utförlig och undersökningsrik redogörelse för de hufvudsakliga momenten af vårt försvarsväsens utveckling till sin närvarande ståndpunkt samt ådagalagt den snart sagdt bjudande nödvändigheten af en öfvergång från det nu rådande systemet till folkbeväpningen. Indelningsverket, det är summan af författarens framställning, måste således, om grundsatsen af den ekonomiska krigsbördans jemna fördelning skall följas, upphäfvas. Och som derefter knappast bildandet af någon annan sorts stamtrupp har någon utsigt till framgång, återstår intet annat än folkbeväpningenn.