Aftonbladet – 22 maj 1869, sida 2

Att de konservativa och feäktionära elementerna arbeta mot dessa tre kandidater, fal-ls ler af sig sjelft, men de hafva lika hätska 1 motständare tti de ytterligt radikala och; socialisterne, hvilka ej kunta förlåta de tre att ej år 1848 hafva vändt upp och ned pål. somhället. Jag vill i korthet gå igenom de nio valkfetfarnes hittills gjorda förberedelser för att gifva en så trogen bild som möjligt af situationen. I första kretsen kunna ej gerna flera kallas kandidater på fullt allvar, än Carnot och Bamhbetta, den eng en gubbe närmare sextio år, gammal säker fepublikan, 1 ågot trög och beqväm nu för tiden, har aldrig varit mjjcket). framstående; den andre en ung, liflig, kanske något för häftig man, obetydligt öfver tretio år, talangfull, vältalare. — Carnot är en respektabel person, soni Vär kultusminister år 1848, men hvars största förtjenst består uti alt vara vara son till sin far, konventsledamoten under dei stera revolutionen, sedermera kejserlig general, söfator och grefve. Gambetta är advokat, sydfransman ochi Hetleffäd. Han har ett stort anseende bland studenterna i Quartier-Latin, men det qvarteret hör icke till första valkretseö; och han har äfven ej så ringa anseende bland advolkaterna. Yid valmötena i förstäderna La Chatele och Belleville har Gambetta mottagits med stör entusiasm af valmännen. I fall han vinner inträde i kaffmaren; kommer han att tillhöra yttersta venstern. I andra valkretsen stå tre kandidater, tiemligen Thiers, Devinck och d Alton-Shee, som jag redan i ett föregående bref nämnt. Thiers Hår icke eppträdt på något stort valmöte, men hållit ett betydligt antal små på tre, fyra och femhundra persoiler öfverallt inom sitt distrikt. Han har goda utsigter. Ludvig Filips gamle minister är ingalunda den män, på hvilken republikanerna skulle välja, om det verkligen nu vore fråga om republiken; men under färvarande förhållanden välja de hellre på hofiom, Hvilken är follkomligt oberoeilde och dertill en person med stor parlamentarisk förmåga, än på Devinck, söm alltid gått regeringens och Seineprefektens ärendet; samt äfven hellre än på dAlton-Shee, som är eft fanatisk socialist, sedan han varit pär af Frankrike: Thiers uttalade för några aftnar sedan på en liten sammaätikomst, bestående af endast 400 personer, vid Hue Nenve-des-Petits-Champs, sin åsigt om en regerings ansvärighet, erinrade om de olyckor, i hvilka ett land kan störtas genom att vara beroende af en enda vilja och ätiförde de nordamerikanska Förenta Staternas exempel på en regering, som passär vär tids civilisation. I Förenta Staterna är statschieföns ansvarighet en santilng, sade Thiers. För det första blir; efter de fyra regeringsårens förlopp, den president icke lomvald, som ej svarat mot förtroendet af dem soin valt honom. Redan det är en ansvarighet. Men det gitves en ännu verksammare: presidenten katt stämmas inför seInaten. Se der en verklig ansvarlghet! Det lär ganska märkliga ord af den gamle Thiers, För att motarbeta Thiers val hafva 3000 I gardes de Paris, det parisiska municipalgardet, helt nyligen blifvit kasernerade i andra valkretsen. De rösta naturligtvis på order, och orderna lyda på Devinck. Uti en ny församling i Salle Valentino, ej den jag nämnde om i mitt föregående bref, luppträdde VAlton-Shee. Han tillfrågades af valmännen på hvilken af de begge öfriga I kandidaternä han rådde sina vänner att Tlrösta, då det efter första öilröstningen visat Isig, hvilket man naturligtvis antager, att IdAlton-Shee sjelf ej kunde få absolut maIjoritet. På ingendera, svarade socialistenex-pären, Thiers och Devinck äro ilika hög Igrad mina fiender. Detta svar väckte stor lovilja på mötet. Det är nemligen ett antaIget bruk, att det parti, hvars kandidat omöjligt kan gå igenom, kastar sig vid andra om l röstningen med sina röster på den kandidat, .Isom dernäst motsvarar partiets åsigter. Man gör detta naturligtvis för att, då enkel pluralitet vid andra: omröstningen är nog, hindra Jen kandidat med ännu olikare åsigter att gå igenom, och bland de oberoende skiftningarne I göres detta äfven för att sålunda utestänga I regeringens kandidat. Inom tredje valkretsen strida Emile Ollivier loch Bancel fortfarande. Ehuru den sistoämnde I vunnit förslag framför den förre, är dock -Jännu ovisst hvilket resultatet blir. . Deremot synes det icke vara tvifvel underI kastadt, att Picard går igenom i fjerde kretIsen. Hans motståndare äro alltför obetydlliga. Valmötena der hafva varit lugna. På lett af dessa uppträdde en arbetare, jag tror dhan var timmerman, en stor, präktig karl, Jen riktig atlet, som höjde en kraftfull stämma. Det är en socialist, hviskade man på mötet, men det var icke någon socialist, utan en praktisk liberal man, som intog alla genom en djupt gripande, naturlig vältalighet, läggande de församlade på hjertat, att först och I främst välja representanter, som ville befordra folkundervisningen, Det är okunnigheten, som vi i främsta rummet måste bekämpa, I förklarade den ärlige arbetaren, som vi måste med alla samfälda krafter motarbeta. Sådana ord göra godt att höra. I femte valkretsen strida Garnier-Pages, Raspail och Alfred Assollant. Der herrskar kaos och det lönar ej mödan att försöka ännu få någon reda i denna tilltrasslade härfva. Sjette kretsens förnämsta kandidater äro Gueroult, hufvudredaktör för Opinion Nationale, Jules Ferry, skriftställare, avancerad demokrat, och Cochin, ej kejserlig, men katolsk för öfrigt en aktningsvärd menniskovän, tillhörande den bekanta familj af filantroper, som gjort så mycket för fattigoch sjukvården i Paris och som till och med upprättat ett sjukhus på familjens bekostnad. Striden inom denna valkrets förtjenade en närmare skildring, ty den går iv på principer ar stor vigt, men jag hinner tyvärr ej inlåta mig på ett kapitel, som skulle blifva rätt vidlyftigt. Ferry tyckes hafva största utsigterna. I sjunde valkretsen bekämpas Jules Favre af den i mitt förra bref omnämnde socialisten Cantagrel och dessutom af Henri Rochefort, den bekante tgitvaren af La Lanterne, hvilken ej är personligen närvarande i Paris, men understödes af mycket verksamma vännov