Aftonbladet – 21 maj 1869, sida 3

t I skil ta er uppmärksamhet på dessa temligen allmänt bekanta omständigheter, som jag nämner derom, utan det är för att med anledning deraf få beklaga mig öfver det I I mindre tillfredsställande tillstånd, hvaruti vi I stockholmare för närvarande befinna oss. Vi II lefva uti en ledsam öfvergångsperiod, ett I slags interregnum, som är hvarken svart eller hvitt, utan på sin höjd grått, och denna frånvaro af färg har, ännu aldrig gjort någon I menniska glad. Afven en Hilarius kan således känna sig nedstämd. Man saknar de små trefliga aftonunderhållningarne i Kamrarne och finner det ännu alltför kyligt att tillbringa qvällarne i fria luften på Hasselbacken, i Kungsträdgården eller Strömparterren samt vågar icke ens Jtänka på den lilla verandan utanför det lilla -sommarnöjet på den lilla holmen i Waxholmstrakten, som man bestämt till sin bostad unfder den hetaste delen af året 1869. Riks) dagen kunde gerna hafva ballit i sig tilldess jsommaren hunnit blifva i ordning Man hade Iså väl behöft värmen af en brinnande diskussion. Men då skickar kunglig majestät en dag helt oförmodadt tvenne öfverste-kammarjunkrar till svenska folkets representarter och bjuder dem till påföljande — nej, det var icke så... kunglig maje: bjuder icke svenska folkets representanter, utan ban kallar dem att dagen derpå infinna sig i rikssalen, och der gör han slut på Riksdagen. Så brukas det i Sverge, som är ett konstitutionelt land. Då man lyckligtvis har öfverste-kammarjunkrar, så skall man väl begagna sig af dem, äfven i de fall, när det är fråga om den ena statsmakten vis-å-vis. den andra statsmakten. Det finnes folk, som lär nog konstitutionelt småaktigt, att tycka opassande, det kunglig majestät begagnar sig af sin enskilda betjening, när han vill bedja: folkets representanter vara välkomna till rikssalen; men dessa konstitutionelt småaktiga menniskor, hvilka äro nog barnsliga att vilja se en minister infinna sig i Kamrarne med: kallelse till rikssalen och mena att detta och ingenting annat vore passande, dessa om Riksdagens anseende så sjukligt ömtåliga ceremoni-ifrare, låtsa icke om eller ock äro de nog djupt okunniga, att ej veta att en öfverstekammarjunkare) är ej blott en hög funktionär inom de kungliga svenska hofstaterna, nästan så förnäm som en öfverhofstallmästare, och således stående konungens person mycket nära, utan ock att denna öfverstekanimarjunkare räknas till rangordningens andra hufvudafdelvings tredje klass, jemngod med generallöjtnanter, förste hofmarskalken samt till och med förste stallmästaren, följaktligen mycket förnämare än justitieembudsmannen och med hvilka en landshöfding, en generaldirektör, en erkebiskop, en regementschef icke han på långt när jemföras. Är det kanske ej godt nog åt en Jöns Pehrsson, en Ola Jönsson m. fl.? Skulle man kanske icke veta så mycket, som att hoffunktionärerne genom den omedelbara närheten till konungens person stå öfver all jemförelse, fastän man för att vara liberal gjort de två statsministrarne lika i rang med sjelfva riksmarskalken, som är chef för kunglig majestäts eget hof, och egentligen borde kallas, som benämningen ock var före Gustaf III:s tid, Konungens öfverstemarskalk och chef för Dess hof, — jag anhåller, herr redaktör, att ni, ifall detta bref tryckes, tillser att Dess verkligen sättes med stort D — skulle man icke veta, frågar jag, att det gifves ett kungligt beslut af den 10 Febr. 1834, som stadfäster redan före den tiden gällande rangordning för hoffunktionärerna, att detta beslut är föranledt af ett memorial af riksmarskalksembetet, ingifvet till H. M. konungen och ,af högstdensamme genom päskrift gilladt? År det måhända en bildad allmänhet obekant, att rangen bestämmes efter det större eller mindre afstånd, som skiljer från konungens egen person?... Huru skötes elementarundervisningen i Sverge, i fall man ej har reda på sådant? Hvartill tjena väl våra högre läroanstalter, om man ej der inhemtat svenska rangordningarne, sådana de nu gälla och tillämpas? Kommer detta kapitel af den politiska ekonomien, så vet man också att konungen mycket väl kan skicka sina enskilda tjenare I för att å ena statsmaktens vägnar bjuda den Jandra statsmakten att infinna sig i Rikssalen. — Följaktligen behöfver man ej heller I falla i förvåving öfver att två öfverste-kamI marjunkrar iofiona sig i Riksdagens KamImare och kalla till den lagstiftande sessionens afslutande. Ville man blifva så der konstitutionelt småaktig, hvarifrån Gud må bevara ett älskadt fädernesland, så skulle man kanske också gifva rätt åt de enfaldiga anmärkningar, som gjorts öfver furstemantlarne och furstekroInorna i rikssalen, liksom de kanske icke I skulle höra till pjesen! Några kronor mer Teller mindre är verkligen en småsak för förI ståndigt folk, hvarvid sådant aldrig fäster sig. Värre är att kronorna ej alltid passa för de hufvuden, på hvilka de någon gång I placeras. Antingen äro de för stora och I falla ned på näsan, hvilket onekligen förrinIgar det imposanta i skådespelet, eller ock läro de för små och sitta blott till hälften på I hufvudet, något som ej heller tager sig bra ut. .Så många hufvuden, så många kronor, säger ,Jjag, när jag ser en sådander opassande krona på en furstlig hjessa, och jag kan ej afhålla I mig från att tänka på huru mycket lättare I det är att forma ett hufvud efter en krona, län tvärtom, blott man börjar dermed i tid. :I Sverge kan naturligtvis icke låta göra en ny krona för hvarje prins som födes, ty en krona lär dyr, och prinsarnes antal oberäkneligt, men man bestämmer redan från tidigare år hvilken krona skali gifvas åt det eller det hufvudet, och så formar man hufvudet så småningom derefter. — Det är ganska enkelt och föga kostsamt, också ett kapitel inom den politiska ekonomien. Det är, som jag redan sagt, hr redaktör, .I denna öfvergång mellan Riksdagens afsluTtande och sommarens början, som gör mig , både ledsen och ledsam och bringar mig in på den politiska ekonomien, kapitlet Kronor Joch kapitlet öfverste-kammarjunkrar, när ljag egentligen skulle vilja sysselsätta mig -I med mycket gladare ämnen. Jag skulle först tjoch främst, ifall väderleken det medgifver, råka oära on liton tur nå hbantinaontan Saka ga