Aftonbladet – 20 maj 1869, sida 2

STOCEHOLM den 20 Maj. I försvarsfrågan. För någor tid sedan uppträdde grefve C. M. Björnstjerna i en insänd artikel (JV. 72) mot den af oss i granskningen af det nya armåförslaget yttrade åsigten, att vårt kavalleri skulle något kunna minskas, till vinnande af besparmgar. för andra delar af försvarsväsendet. Då denna tråga ej kunde hafva särdeles inflytande på utgången af armåfrågan i dess helhet, hafva vi dröjt med dess: besvarande, hvarigenom den högt ärade insändaren vunnit den fördelen, att hans artikel fått tid att göra all den verkan, som den möjligen kunnat åstadkomma. Han börjar med uttalandet af den åsigten, att genom eldvapnens utveckling, rytteriet visserligen nödgats förändra sin taktik och erhållit en annan verksamhetskrets, men att dess . betydelse derföre ingalunda -förminskats. Men efter vår åsigt är just detta förhållandet. Afven den ytligaste blick på taktikens utveckling, sedan krutets allmänna införande, gifver vid handen, att kavalleriets betydelse, i jemnbredd med seldvapnens utveckling, fortfarande minskats, och detta särdeles under de sista hundrade åren, samt att denna betydelse enligt all sannolikhet, och af samma orsaker som hittills, äfven hädanefter skall minskas. Utredningen af detta ämne tillhör visserligen mer en-krigsvetenskaplig tidskrift, än spalterna i en daglig tidning. Och öfver detsamma skulle kunna skrifvas hela böcker, hvilket föröfrigt redan har skett och förmodligen äfven kommer att ske. Men kavalleriets sjunkande inflytande på krigens och stridernas utgång är likväl en så lätt bevisad företeelse, att man i afseende derå kan fatta sig ganska kort. Den inre orsaken till nämnda företeelse kan af hvem som helst förstås; och denna är, att handstriden med blanka vapen, hvilken är kavalleriets egentliga uppgift, blir allt sällsyntare och omöjligare, ju mera eldstriden, i jemnbredd med skjutvapnens (infanteriets och artilleriets) fullkomnande, utvecklar sig. Till hvilken grad detta redan är fallet, bevisas af förhållandet mellan skottsamt huggoch sticksår. Många uppgifter skulle i detta hänseende kunna lemnas; men vi vilja blott nöja oss med en enda. Af 22,000 man, som preussarne 1866 förlorade i döda och sårade, hade allenast 490 huggsår och 198 sticksår; de flesta af dessa särskador förekommo vid kavalleriet; och missförhållandet anses hafva blifvit ännu större, om österrikarne äfven haft bakladdningsgevär. Att de snabbskjutande bakladdningsgevärens allmänna införande ytterligare kommer att gifva kavalleriet ett svårt slag, kan svårligen betviflas. Men äfven om man ej skulle vilja erkänna de orsaker till kavalleriets förminskade inflytande, som ligga i de taktiska förhållandenas egen natur, äfvensom förneka deras inflytande på framtiden, så kan man åtminstone icke jäfva förflutna tiders ocmotsägliga vittnesbörd. Man behöfver i detta hänseende knappast erinra om den stora sociala och militäriska hvälfning, som egde run vid slutet af medeltiden, då handgevärets och fältkanonens införande tillintetgjorde ridderskapets och rytteriets ötvervigt samt gaf det hittills föraktade fotfolket en plats bredvid detsamma. Man behöfver blott betrakta armbernas organisation under senare tider samt se, huruledes kavalleriets styrka i förhållande till andra vapen städse bhfvit minskad, och detta till en början i vårt eget fädernesland. Under vår stora period, på sextonhundratalet, var -rytteriet ännu hufvudvapnet:, emedan de flesta fältslag afgjordes genom handstriden. Urder denna tid underhölls vanligtvis äfven i fred en ryttare på tvenre fotknektar, d. v. s. kavalleriet var häljten så starkt som infanteriet. Men detta uttrycker