Aftonbladet – 19 maj 1869, sida 3

ROSS OSA WE ock kosta 62 millioner francs. BENESSATENERSNKRERA (Insändt.) Förlagsrätten till C. M. Bellmans skrifter. Under denna öfverskrift hafva egarne a .bokhandelsoch förlagsfirman Adolf Bonnier, låtit i tidningarne införa ett så lydande tillkännagifvande: På förekommen anledning tillåta sig undertecknade att påminna resp. hrr förläggare och andra i saken intresserade: att vi, på grund af emellan samtlige de förutvarande egarne och numera aflidne kgl. hof--och universitetsbokhandlaren Adolf Bonnier uppgjorda i Köpehandlingar, ensamme för all framtid äro inneha vare af rättigheten att föranstalta upplagor af IC. M. Bellmans Skrifter (Fredmans Epistlar, Fredmans Sånger m. m.), och den af O. Åhlström till vissa delar deraf komponerade musiken, att vi icke heller skola uraktlåta att i litteraturens intresse, så ofta det erfordras, ombestyra utgifvandet i nya upplagor af den odödlige skaldens verk, samt slutligen att vi, med lagens hela stränghet, ämna uppträda mot den eller de, som, på något vis, genom otillåtet eftertryckande, vilja göra ett ingrepp uti denna vår rättfångna och rättmätiga egendom. Stockholm den 26 April 1869. Utan att känna beskaffenheten af den anledning, A. Bonnier haft att påminna om sin förlagsrätt tillåter man sig af sannt litterärt intresse, på nedan anförda skäl, bestrida nämnde firmas uteslutande rätt att utgifva ifrågavarande skrifter. Det är allmänt bekant under hvilka omständigheter en stor del af B:s sånger tillkommit och på hvad sätt de bevarats åt efterverlden. Dessa sånger voro så att säga improvisationer, som antingen af B. sjelf nedskrefvos och i handskrift öfverlemnades åt hans vänner eller åt dem, hvilka sångerna skaldens föredrag. De som sålunda blefvo innehbafvare af B:s sång. eller skrifter måtte väl få anses såsom desamrua re. Så synes emottagarne ock, på sätt här nedan kan inhemtas, hafva betraktat sig och. deraf fölsi jer att B., ifall han ämnat sjelt utgifva alla sina skrifter, icke skulle kunoat tilltvinga sig hvarken de stycken han bortgifvit eller sålt, eller de, hvilka af andra upptecknats. B. har således strängt taget icke egt förlagsrätt till andra af sina skrifter än dem han sjelf på eget förlag utgifvit. Dessa voro antagligen (ty någon säker kän: edom om förläggarne har man icke) hans öfversättningar af några andliga böcker samt Månanp, Zions högtid, Hvad Behagas?,, Gellerts fabler och ett par små poemer. I alla händelser är väl det obestridligt, att hvad B. öfverlät på andra att utgifva icke längre var hans eller hans arfvingars egendom. Också bekräftades krigsrådet Ahlströms förlagsrätt till Fredmans Epistlar genom domstols utslag 1817, men som denna rätt sista gången begagnades 1831, så måste den, enligt tryckfrihetsförordningen, anses upphörd 1851. Hvad särskildt beträffar den gamla rätta redaktionen af musiken till Fredmans Epistlar, så har förlagsrätten till denna icke på 38 år blifvit använd och är således förlorad. Men om man äfven, mot verkliga förhållandet, antoge att förlagsrätten till Fredmans Epistlar fortfarande skulle af viss person innehafvas, så kan denna rätt. dock icke gälla med afseende på någon annan text än den Åhlström köpte, d. v. s. en ganska dålig eller mindre god. Ty B. har med denna upp-: agas föranstaltande icke haft tillgång till le äldre och bästa uppteckningarne. Många ir, ja ända till 25, hade nemligen förflutit mellan epistlarnes författande och utgifvande och under tiden blefvo de ursprungliga uppteckningarne på ett eller annat sätt oåtkomiga, så att B. fick nöja sig med de afskrifer han kunde öfverkomma eller med hvad ninnet ingaf och det tillfälliga tycket gillade. ärar förklaras att Fredmans Epistlar ej sta gången från trycket framträdde i ursprungligt, oförändradt skick. Bacchi Tempel sålde B. till Fougt, som utsaf denna samling 1783. Den omtrycktes .815. Men då förlagsegaren, ifall någon sålan efter Fougt funnits, icke på senare tilen uppfyllt tryckfrihetsförordningens vilkor ör åtnjutande af tortfarande förlagsrätt, så ir denna naturligtvis försuten. Följden af det sätt, hvarpå B:s sånger tillsommo, antecknades och spriddes skulle naurligtvis blifva den, att de stannade på nånga händer. Under sådana omständigheer är det märkligt att så mycket. bevarats ut icke obetydliga samlingar tid efter annan cunnat af trycket utgifvas. Sålunda tryckes 1809 Bikang till Fredmans Epistlar, 1813 Fredmans Handskrifter, 1814 Skaldestycken efter Völschows manuskripter och 1853 36 hitills otryckta sånger af C. M. B., alltsamnans ur enskilda samlingar, hvilkas innerafvare ansett sig oförhindrade att offentligsöra hvad de egt. Att någon förlagsrätt dervid icke blifvit frågasatt, derpå må följande exempel anföas. Då Fredmans Handskrifter skulle utgifvas, så erhöllos bidrag till denna samling från lera personer, hvilka dels sjelfmant insände ch dels på begäran lemnade sådana, utan unnat vederlag än tacksägelser eller på sin vöjd löfte om en vängafva i mån af biragens värde och verkets, afsättning. Utom allt som genom tryck blifvit offentrörde, eller ock af andra antecknades efter ;