Aftonbladet – 19 maj 1869, sida 2

till Fouriers harmoniska enhet, komplett galenskäp helt enkelt. Under republiken 1848 voro de verkligt liberala republikanarne naturligtvis aristokrater, i Cantagrels ögon, och han deltog i uppträdet den 13 Juni, flydde derefter till Belgien, och så hörde man icke af honom förrän ett par år derefter, då han gaf ut en tidning i Schweiz, hvarefter Frankrike glömde honom såväl som alla andra opraktiska socialister. Ett tu tre står han upp i Paris och söker undantränga Jules Favre i sjunde valkretsen. Att Jules Favre är en uppriktig republikan, lärer väl hvarenda menniska i Paris veta, och ej heller är det obekant att han är en stor förmåga, en utomordentlig vältalare och en man med kolossalt inflytande inom de bildade liberala kretsarne. Men Cantagrel är socialist nu likaväl som för tjugu och trettio år sedan, och det är för närvarande en rekommendation, som i arbetarnes ögon väger upp allt hvad Jules Favre eger i verklig betydenhet. Jag vill väl icke tro, att denne Cantagrel blir vald med utestängande af Jules Favre, men att han får ett icke obetydligt antal röster, derom är jag förvissad, och det är sorgligt nog i vår tid, som skall vara så upplyst. Om det tortfar på detta sätt, om :socialistiska kandidater sticka upp öfverallt i Paris, om vanvettiga tal hållas på valmötena och om gatutumulterna skulle förnyas — hvad blir följden?... Jo, att kejserliga regeringen, det vill säga oansvarigheten, godtycket och ofta väldet, vinna på saken. Det är friheten som får sitta emellan ännu en gång. Det är tyvärr icke första gången i detta land. Alldeles otänkbart är det visst ej heller, att den socialistiska rörelsen slutligen ställer till en liten revolution, och om kejsardömet då får resa litet hastigare, än hvad annars skulle blifva fallet, så är dock dermed ej mycket vunnet, om socialisterna för en tid skulle komma till makten. För en tid — för alltid och på fullt allvar kan lyckligtvis aldrig komma i fråga. Men hvilka olyckor, offentliga och enskilda, huru mycket blod och buru många ruinerade familjer innan herrar socialister åter få packa in! Om de som nu stå och tjusa de stackars okunniga arbetarne med en mängd ihåliga fraser och de som gå omkring och sjunga marseillaisen ville betänka huru mycket ondt de kunna åstadkomma, så skulle de sannolikt upphöra med dessa demonstrationer, som ej hjelpa friheten en enda tum framåt, men väl sätta den på spel. Dessa bullersamma uppträden och dessa löften om att genom socialismen skaffa arbetaren ett himmelrike på jorden kunna på få dagar förstöra hela den byggnad, som den verkligt liberala delen af nationen lyckats under så många ansträngningar och trots kejsardömets motarbetningar uppföra under de sista åren. Studenterna hafva också tyvärr bullrat i otid. Såväl vid Sorboune som vid Ecole de Medecine hafva oroligheter förefallit, och på Boulevard Saint-Michel har man hört marseillaisen, liksom på Bastilleplatsen, der folket gjorde en högtidlig procession omkring Julikolonnen samt till och med böjde knä utanför det jerngaller som omgifver monumentet. Under allt detta fortfara valmötena. För ett par aftnar sedan gick det just icke så stillsamt till heller i andra valkretsen, fastän nan icke kom till sådane excesser som utanför Cirque-Napoleon. Nyssnämda krets hade ett, möte i Salle Valentino, der det den aftonen såg något olika ut mot de vanliga balutnarne. Salle Valentino ligger vid Rue Saint-Honore, och hela gatan trån danslokaens port ända till Rue Castiglione var uppylld med menniskor, som ville deltaga i möet, men i anseende till att salen redan var ylld ända till värsta trängsel icke kunde ömma in. De mest betydande kandidaterna i andra ralkretsen äro Thiers, Devinck och den sociiske ex-pären d Alton-Shee. Ifrågavarande fton var det Devincks tur att afgifva sitt rogram. Devinck är en gammal chokoladtabrikant, vars stora i ständig rörelse varande kakaovarn alla som besökt Paris sannolikt känna ill. Man ser den genom fönsterna till botenvåningen i huset n:r 173 vid Rue SaintIonor6, och i många år har jag ännu aldrig ett trottoiren utanför dessa fönster tom från yfikna åskådare af qvarnens enformiga röelser. Devinck är stadsfullmäktig och bar farit en af de kejserliga representanterna för Paris i Jagstiftande kåren, men gick ej igeom år 1863. Nu försöker han ånyo sin lycka. Ian interpellerades angående staden Paris örvaltning och hade ganska svårt att reda in det vill säga att han redde sig alldeles cke. Hans långa tal kan resumeras till fölande lyckade medgifvande: Vi hafva en lag, om vi alla känna till; den lagen bjuder det ch det, förbjuder det och det och vill det ch det, men vi stadsfullmäktige, af kejsaren jelf dertill utsedda, vi göra alldeles motsaten. Efter ett sådant medgifvande, haglade inerpellationer öfver den olycklige kandidaten, ch när han ej kunde svara på dem, blef örsamlingen. bullersam. Presidenten, hvilken irer vara skollärare, skrek åt valmännen, ksom han från katedern gifvit en admoniion åt sina skolgossar. Detta olyckliga sätt tt försöka få lugn verkade motsatsen. Man ille att presidenten skulle bedja de församide om ursäkt. Presidenten opponerade sig. : lutligen upplöste poliskommissarien församngen. Man måste medgifva att kommissaen den gången visade ett stort tålamod, ty rst sedan det blifvit tydligtatt presidenten ke förstod sig på att presidera, förklarades ötet upplöst. Poliskommissarien i Alcazar samma afton w icke så tålmodig. Han upplöste mötet nast, då en talare med ett exemplar af den yckta konstitutionen i hand sökte bevisa t kejsaren verkligen är inför nationen anarig för sina handlingar. Ett sådant be3 gällde för poliskommissarien endact till