Aftonbladet – 19 maj 1869, sida 2

STOCKEOLM den 19 Naj. Bref från Paris. (Till Aftonbladet.) Paris den 15 Maj. Några nya oroligheter af betyde het hafva icke förefallit, men sinnesstämningen bland I arbetarne fortfar att vara mycket uppretad. I Det är fåfängt att dölja för sig, det denna I sinnesstämning står i förbindelse med de so cialistiska rörelser, som plötsligt visat sig här. För ett par år sedan skulle man hafva ansett sådana rörelser fullkomligt omöjliga. Man hade anledning att tro, det socialismen aldrig mera skulle resa hufvudet. icke såsom voreden besegrad af kejsardömet, hvilket dock några inbillat sig, utan öfvervunnen af de sunda ekonomiska begrepp, som under senare år lyckligtvis gjort sig gällande och fömodades hafva utöfvat ett stort inflytande på de klasser, hvilka kallas arbetande. Den stora associationsrörelsen, som varit ganska verksam i Frankrike, har icke innehållit någon af de utopier, som för några decennier sedan predikades af Fourier, Saint-Simon och något senare af Cabet. De gamla Ssintsimonisterna hafva nästan alla blifvit mycket praktiska statsekonomer och dugliga affärsmän. Kommunisterna existera ej mera. Så trodde man åtminstone. Plötsligt får iman dock nu åter höra läror uttalas, som bra mycket erinra om -Fouriers egna, skulle de också icke vara bragta i system, utan röra sig i en viss dimmig oreda. Jag hade för några aftnar sedan tillfälle att höra ett tal af en hr Tolain, som på det högsta öfverraskade mig och verkligen kan gifva den fredliga och förnuftiga utvecklingens vänner åtskilligt att fundera på. Det var en temligen oförställd socialism, ett yrkande af stat.ns ingripande i industrien och nästan en hotelse att med våld söka få något sådant i gång. . Hr Tolain är visst icke någon farlig karl, skulle man tycka, helt enkelt en beskedlig ciselör, som vill göra sig och andra arbetare så mycket godt som möjligt, en belefvad och hygglig man i alla stycken, men han har fått några orediga ideer om kapitalets förtryck öfver arbetet, och det är dessa ider han nu för till torgs, ander de mest ursinniga bifallsrop af en skara arbetare, som man i våra dagar hade trott om bättre, men hvilka tyvärr synas vara alldeles oberörde af den liberala statsekonomiens sunda läror. Det är i sanning sorgligt, och det är en fara, som man icke får förakta. Arbetarens upplysta vänner måste träda fram för att söka ställa saken i dess rätta dager; men om arbetarne vilja vädja till våldet, så bjelper tyvärr icke för tillfället att tala förstånd med dem. Tumultet i förgår afton utanför Cirque Napolgon hade visserligen ingen synlig ledare, och jag tror att det ej heller var på förhand anordnadt, mendet kom onekligen derifrån, att Raspail, den socialistiske demokraten, uppträdde på valmötet och rekommenderade sig åt valmännen. Icke ens inne i cirkus hörde man hvad Raspail med sin svaga stämma sade, och de tjugu å tjugufemtusen utanför visste kanske knappt att han skulle tala, men man hade fått höra att ban är kandidat i femte valkretsen och det var tillräckligt för att återupplifva alla gamla domnade socialistiska förhoppningar. Man ville göra en demonstration, och man gjorde en sådan. Åtskilliga ljöto sitt blod för den demonstrationen. Raspail är icke den ende socialistiske kandilaten. Jag skulle kunna räkna upp kanske ett helt dussin, men i Sverge känner man sannolikt icke de namnen. Möjligtvis har nan dock äfven der hört talas om Cantagrel, n socialist, som var med i rörelsen 1848 ich som skrifvit åtskilligt inom den socialitiska litteraturen. Han var medarbetare i idningen Democratie pacifique på 1840-talet ch bråkade mycket med att försöka lättaste fvergången från det närvarande samhället mL Ha HH ara