Aftonbladet – 15 maj 1869, sida 3

Räddningen verkställes på ett eget sätt, enlic I Stockholmspatent. En folkskara rusar in i ef hns, som är beläget i grannskapet af eldsvådar I det är också möjligt att huset alldeles icke ligge 1 närmaste grannskapet; ön annan skåra iett anna hus, och så vidare. Möbler, sängkläder, böcker I papper, allt kastas ut genom fönsterna, brytes sön der, slås i kras, förderfvas. Det kallas att rädda Under tiden brinner det hus, der elden kommi lös, i god-mak eller med vild häftighet, alltefte söm vinden är och alltefter som byggnadsmateria lerna äro. Det dröjer länge; innan någon sprut hinner ankomma. Man har reseryslangar på när maste polisvaktkontor möjli men slangarn: befinnas vara för korta. Det fattas vatten: Lå gorna växa för hvarje minut. Slutligen anlände militär, hvilken omringar platsen för att afhåll: alla obehöriga, men ds som förut befinna sig der några hundra räddare intingas och störas ej i sit arbete. Alla skrika, alla befalla. En och annar liten vattenankare anländer. Der komma sluiliger några större sprutor. Ur vägen, här inträffar ko nungen sjelf, strax derefter prins Oscar, på samme gång prins August. De kungliga fruntimmern: synas icke. Det är dock en af kunglighetens fö reträdesrättigheter i Sverge; att på nära håll fö se alla eldsvåor i Stockholm. Nu blifver det ord ning, ty befäl och kommando saknas ej. All: auktoriteterna äro redan på platsen. Konunger kommenderar, prins Oscar kommenderar, prins August kommenderar, öfverståthållaren kommen derar, underståthållaren kommenderar, polismästaren kommenderar, polisintendenten kommenderar, öfverkommendanten, kommendanten, poliskommissarierna, öfverkonstaplarne, konstaplarne, assistenterne, brandedjutanten, (det är många, som tro att brandadjutanten är en myth, men han är verkligen en personlighet) — alla kommendera. Man ser hela rader af vagnar, åtskilliga med inresserade damer. Unga herrar, som kommb kl. 2 från caferna, säga qvicka ordlekar och håla sig så nära elden, som den besvärliga hettan tillåter. Vattenåkrarne köra midt upp i högarne af de räddade sakerna. Kras, kras! Återstoden af räddningen är fulländad. De arme egamrne till dessa möbler, många och mödosamt tillbragta års besparingar, äro kanske tiggare i denna stund. De flesta hafva ej assureradt? Ilvarför hafva de ej assureradt? Fråga liknöjdheten, men fråga också medellösheten! Svordomar, ohyggliga skrik, qvickheter, tårar, skrattsalvor .. Nu är elden släckt... Det var strunt till eld, bara tre små hus, som brunno upp! Kungen rider hem, alla andra auktoriteter begifva sig derifrån. La piece est finie, allons souper. Nästa gång ska vi ha roligare,, heter det bland en skara pojkar: Det här räckte inte länge. Tänk, om vi en gång skulle få oss en ordentlig eldsläckningskår, som sammankallades pr telegraf och icke genom klämtning! Åh, hvem kan tänka på sådant? Det är alltför dyrt för Stockholm, men man har dock arbetat på att fundera på ett förslag. — Nå, tänk om assuransbolagen funno sig föranlåtna att hjelpa till vid släckning och isynnerhet med räddning, med verklig räddning. Men nog blef det en minskning i folknöjena Saken är derför verkligen betänklig. Ca