Aftonbladet – 13 maj 1869, sida 2

Anatole, ni skrämmer mig,, fortfor Heloise, och jag tror att jag skrämmer mig sjelf. I afton, när jag såg ut genom mitt fönster, märkte jag ett sken som af en lykta, som irrade omkring i trädgården. Jag öfverraskades af den synen, ty jag visste att hvarken min far eller min mor var hemma samt att tjenstfolket begifvit sig till festen för att ej återkomma förrän mycket sent... Ni vet, Anatole att jag aldrig brukar vara rädd af mig. Jag beslöt att se efter hvilken kunde på en sådan timma hafva beredt sig ingång till trädgården och söka få reda på i hvad för afsigt man befann sig der. Jag lemnade mitt rum, begaf mig ut i mörkret bland buskar och snår på den alltför illa skötta platsen. Min far har ju aldrig tillåtit att trädgården vårdades. Jag genomströfvade alla aller, trodde mig understundom höra något svagt buller, än af menniskosteg, än af hviskande röster. Jag stannade alltsom oftast och lyssnade, men då var allt åter tyst. Af ljusskenet såg jag inte något spår. Jag kom slutligen att tänka på huru oförsigtigt det var af ett ensamt fruntimmer att på detta sätt ströfva omkring i mörkret på en plats, hvilken jag visserligen hittills ansett fullkomligt trygg, men dit kanske ett helt band tjufvar och rånare beredt sig tillträde och som nu måhända lurade på tillfälle att öfverfalla husets invånare för att röfva och stjäla. Man hör talas om attåtskilliga misstänkta personer varit synliga här på Montmartre... Då såg jag trenne figurer smyga sig framåt den gamla paviljongen... Ni såg trenne figurer? afbröt Anatole. Jan, fortfor Höloise. Två mörka och en ljus skepnad. De nalkades paviljongen, stannade en stund der, ochi nästa ögonblick voro de åter försvunna. Jag kände att mitt mod svek mig, Mina knän darrade. Jagförr.ådde ej