Aftonbladet – 11 maj 1869, sida 3

Vi skola först se hvad de ämna företaga, innan vi visa oss, sade Anatole. Och huru många de kunna varax, tillade Bleu-de-Prusse, som representerade den ädla fötsigtigheten. Jag skulle genast vilja krossa deras hufvuden med min yxa, förklarade Jaune-de Chröme, som var det personifierade modet. Ej ett ord mera, hviskade Anatole, såvida vi ej skola förderfva alltsammans. Låt oss gömma oss bakom den stora stenen. De tre kamraterna trefvade sig försigtigt omkring stenen och funno bakom denne ett behöfligt skydd mot det ljus, som nu bröt fram ur gångens mynning och belyste en del af kryptan. Den senast ankomne gästen i kryptan var verkligen herr Carmouche, hvilken med varsamma steg skred fram i det stora rummet och såg sig omkring med oroliga blickar, liksom sökte han någon eller snarare som om han hade befarat att der upptäcka något obehagligt föremål. Han höll i ena handen en stor ljusstake af gammalmodig form med ett brinnande ljus, hvars fladdrande låga han med den ena handen sökte att omsorgsfullt skydda mot luftdraget, som stal sig fram genom några remnor i taket och från några sidogångar, hvilka mynnade ut i den underjordiska hålan. Under ena armen höll herr Carmouche en stor spade. Ingen synes till, mumlade han och stannade midt uti kryptan, och likväl bar utan tvifvel någon varit här. Jag hade en aning derom, då jag satt och såg på den dumma I teaterpjesen... Man spionerar på mig... Skulle man redan hafva upptäckt min hemlighet? Nej, om man varit här, så har man ingenting sett. Man får inte hafva sett något, Men, hvilken har tagit min lykta?