Aftonbladet – 8 maj 1869, sida 1

kyrklig eller borgerlig, han vill begagna, och det så mycket mera, som det hade att kämpa mot ett af professor Schweigaard väckt motförslag, som gick ut på, att civiläktenskap — utom för dissenters, såsom fallet redan nu är — tillika skulle vara den enda giltiga formen för äktenskaps ingående af frånskilda makar, hvilkas förra äktenskap var upplöst genom dom, och så länge den andra frånskilda makan ännu lefde. Genom detta förslag skulle på ena sidan visserligen de konflikter undvikas, som nu uppstå, när en prest vägrar att viga frånskilde, hvilkas förra äktenskap är upplöst af andra skäl än äktenskapsbrott, hvilket det inom vår kyrka nu rådande partiet förklarar enligt det Nya testamentet vara det enda giltiga skäl för äktenskapsskilnad, — men på andra sidan skulle den omständigheten, att man berättigade endast och allenast frånskilde till civiläktenskap samt absolut vägrade dem kyrklig vigsel, innefatta en djup kränkning af den rätt, som äfven dessa dock ha att icke anses stående utanför den lagliga ordningens vilkor; liksom civiläktenskapet, om man började införa det för en särskild, på sådant sätt stämplad klass af medborgare, icke skulle kunna undgå att få en odiös prägel, som skulle göra dess begagnande i allmänhet, då derom längre fram måste bli fråga, omöjligt eller åtminstone onyttigt. Den betänksamma, moderata, oskyldiga utsträckning af den kommunala rösträtten, som det hade kostat så varma strider att få genomdrifven i storthinget, skulle då stranda på regeringens vägran af sanktion! Härom är ingenting vidare att säga, ån att häris genom ett ytterligare incitament blifvit nedlagdt i opinionen, ett incitament, som, om det får tid att verka, skall drifva hela omdaningen af rösträttsförhållandena, de konstitutionella såväl som de kommunala, oemotståndligt och säkert framåt. Straxt efter sedan reformen af den kommunala rösträtten var besluten af storthivget, tillsatte detta ett utskott, som skulle taga den konstitutionella rösträtten i öfvervägande; detta utskott har nu efter regeringens sanktions vägran fullkonligt fria händer, hvaremot den eljest i en viss grad hade varit bunden af afseendet å de kommunala rösträttsreglorna, hvilka ju så noket som möjligt sammantalla med de statsborgerliga. När nu af detta utskott bestämda förslag framläggas, hvilket, då de gå ut på grundlagsförändringar, måste ske, innan det nu församlade storthinget upplöser sig, så skola efter all sannolikhet dessa rösträttsförslag i förening med det kungl. törslaget om ny unionsakt vid de nästa år förestående nya storthingsvalen utgöra de två kapitalfrågor, på hvilka man i de särskilda valkretsarne skall lägga synnerlig vigt. Att utgången af det vädjande, som härigenom — för såvidt det med våra indirekta val är möjligt — sker till folket, i allt väsentligt skall bli till bestyrkande af det beslut, som det nu församlade storthinget har fattat, och att anspråket på en förändring i rösträttsförhållandena skall bli dubbelt starkt och dubbelt oafvisligt, sedan det på detta sätt in optima forma har erhållit hela folkets sanktion, är något, som man säkerligen på förhand har allt skäl att tro, och som också alla hoppas med undantag af de få, som spekulera i en möjligen inträdande reaktion. Hvad för öfrigt denna reaktion angår, hvilken man på den sista tiden från den konservativa sidan börjar att hota med, så är len knappt egnoad att ingifva någon stor Tuktan, så länge det, till och med om den skulle inträffa, icke står i hennes makt att itplåna hela det 19:de storthingets betylelsefulla verksamhet, så länge hon icke kan omintetgöra yrkandet på en specificerad budget för de . diplomatiska ärendena, flytta 0. J. Broch tillbaka till storthingsbänken och åter sätta Haffner på statsrådstaburetten eller i den astarka konungamaktens intresse förskaffa oss storthing hvart tredje år stället för de årliga. Men till så lysande resultater skall reaktionen knappt kunna bringa det illra minsta under de mäns ledning, hvilka on tyckes vilja välja till sina ledare.