Aftonbladet – 5 maj 1869, sida 2

STOCKHOLM den 5 Haj. Det hvilar alltjemnt fortfarande ett olycksde öfver lagutskottet i så måtto, att del igtigaste till dess behandling hemfallande l! etormfrågor, hvilka afse ett framåtskridande: humanitetens intresse, bli undaneller uppskjutna, så att utlåtanden öfver dem först, ramkomma i Riksdagens elfte timma, då nan under afslutningsbrådskan icke kan åt lem egna tillräcklig uppmärksamhet och då ådrum icke finnes till återremisser och omarbetningar af förslag, som i sin helhet unna förefinnas mindre lämpliga eller delvis arfva förbättring. Sådant är förhållandet, land annat, med lagutskottets i dessa dagar ufgifna utlåtande med anledning af väckta motioner om utvidgad religionsfrihet. Det förslag, som utskottet här framställer, är visseren icke fullt ttillfredsställande för religionsfrihetens verkliga vänner, men då en åter:emiss endast skulle tjena dertill, att saken ifven för denna Riksdag blefve undanskjuten och då förslaget onekligen innebär åtskilliga förbättringar, som äro af högt behof påkallade för att afhjelpa flere svåra olägenheter och bringa någon reda i det nuvarande ocfterrättlighetstillståndet, anse vi tillräckliga äl vara för handen, att framåtskridandets vänner inom de båda kamrarne antaga detsamma oförändradt. Det torde vara öfverflödigt att erinra derom, att detta förslag, hvilket vi för några dagar sedan meddelade i dess helhet, icke afser att införa tull och verklig religionsfrihet i vårt land, utan endast innebär en något utvidgad tolerans mot kristna trosbekännare af annan lära än statskyrkans. Uti icke få punkter innebär förslaget onekliga framsteg från denna olycksaliga förordning af den 23 Okt. 1860, som innehåller flera bestämmelser af sådan art, att de blifvit lidliga endast derigenom, att det icke varit möjligt att stricte tillämpa dem. Ett dylikt framsteg är borttagandet af det stadgande i nämnda förordnings 1 S enligt hvilket dissenters icke få hålla några andaktsöfningar annat än inom dissenterförsamlingens kyrka, bönehus eller kyrkogård. De upprepade förmaningar och varningar, som, i öfverensstämmelse med nämnda förordning, hvarje affälling skulle nödgas genomgå hos pastorsembete och konsistorium, och hvilka i sig sjelfva äro vidriga och visat sig kunna föranleda verkliga vexationer, äro i närvarande förslag utplånade. Formaliteterna i detta hänseende ha blifvit inskränkta dertill, att den, som vill utträda ur statskyrkan, skall ge sin afsigt i detta fall tillkänna för vederbörande kyrkoherde och uppgifva det kristna trossamfund, hvartilkhan vill öfvergå; sedan två månader förflutit efter dylikt tillkännagifvande kan hanhos samma pastorsembete definitivt anmäla sitt utträde ur kyrkan. Rättigheten att utträda ur statskyrkan göres icke, såsom hittills, beroende deraf, att man redan vunnit inträde uti ett annat inom landet legaliseradt kristligt trossamfund. För att underlätta möjligheten för dissenters att afsluta laggiltiga äktenskap har i förslaget den rätt att ingå giftermål inför borgerlig myndighet, hvilken är medgifven för kontrahenter, af hvilka den ena tillhör lutherska, den andra den mosaiska bekännelsen, äfven blifvit utsträckt till kontrahenter i allmänohet, som tillhöra olika trossamfund. Huru förfaras skall, om båda tillhöra ett kristligt trossamfund, som betraktar äktenskapets afslutande såsom en borgerlig akt och icke vill veta af någon presterlig vigsel, utan endast ett kyrkligt nedkallande af Guds välsignelse öfver de äkta par, som sådant åstunda, derom nämner förslaget ingenting. Vi beklaga på det högsta, att utskottet icke, med anledning af derom särkild väckt motion, funnit sig föranlåtet att föreslå, antingen att hvarje äktenskap först skall, för att vara lagligt gällande, afslutas inför borgerlig myndighet, med frihet lemnad åt hvar och en att sedermera söka den kyrkliga konsekrationen, eller att det åtminstone måtte bli hvar och en medgifvet att, utan afseende på kyrklig bekännelse, fritt välja emellan borgerligt äktenskap och ett genom presterlig vigsel afslutadt. Förslaget in chåller äfven i öfrigt åtskilliga smärre lättnader och förbättringar. Vi anse sålunda, att det skulle vara mycket oklokt, om de som äro vänner af religionsfriheten icke medverkade dertill, att det i sin helhet blefve antaget. Detaljanmärkningar kunna visserligen göras från den sida, der man önskar att löftet i regeringsformens 16 om verklig samvetsfrihet och fri religionsöfning måtte omsider bli realiseradt, men under närvarande omständigheter äro de till rioga nytta. fr