Aftonbladet – 4 maj 1869, sida 3

BLANDADE ÄMNEN Vi v sju (Efter William Wordsworth.) Hvad kan ett barn om åtta år, Som andas lif och lust Och i sin späda knoppning står, Om döden veta just? Ett kojans barn en dag jag såg — Hon var just åtta år — I rika lockars mjuka våg Föll hennes ljusa hår. Hon var en liten trind person Och tarfligt klädd också; Men vackra ögon hade hon — En fröjd att se uppå. Hur många syskon ären I Inalles, lilla du ? Hon såg fundersam ut. — Åh, vi? Jo, herre, vi ä sju, Nå, säg, hvar äro de, månntro ? Hon svarte: Sju ä vi; Och två af oss i staden bo, Och två ska sjömän bli. Två ha i kyrkogåln sitt bem, En syster och en bror; I lilla kojan, nära dem, Jag hos min moder bor. Du säger: två i staden bo Och två ska gå till sjös, Och sju I ären dock! — Månntro Det går ihop, min tös? Den lilla raskt det svaret gaf:; Vi ä inalles sju: Två af oss ligga i sin graf Inunder linden ju ? Du tumlar om så lätt och gladt, Med lif i hvarje lem: Om tvenne bo i grafvens natt, I ären ju blott fem? Den gröna frafven under lind — Det blef bon vid ändå — Syns tio steg ifrån vår grind, Der hvila båda två. Och gräsets bädd är der så mjuk. Jag sitter mången gång Hos dem och fållar på min duk Och stämmer upp en sång. Först af dem syster Anna dog. Hon svåra plågor led, Tills Gud ifrån oss henne tog, — I mull bon sänktes ned. Då blef hon ifrån plågor fri; Och mången sommardag Kring grafven hennes lekte vi, Min broder John och jag. När marken sen af snö blef hvit, Vi skulle lekt igen; Men då bars lilla bror ock dit, Och der han hvilar än.. Hur många ären I då nu, Sen Gud tog två till sig ? Andock: Jo, herre, vi ä Bjun, Den lila svarte mig. Men två ha dött — och lyckligast Bland er de äro nul Förgäfves; hon stod dervid tast: Nej, herre, vi ä sjul Fattigmans klagan. (Efter Robert Southey.) Hvi klagar fattigman alltjemnt? en rik man sporde mig. Kom, följ mig ut en stund, sad jag, så vill jag svara dig. qvällen gatan var så kall, så hemsk att se uppå. i hade klädt oss mycket väl, men fröso allt ändå. er kom en gubbe — glest och grått var håret — utan hatt; 28 sporde hvarför han gått ut den kalla vinternatt. isst var det bistert, mente han, men hemma eld ej fanns, ch derför hade han gått ut att söka hjelp nånstans. er kom ett barn med naken fot, hon pad mö rört så gäll; 8 sporde hvi hon ute var i denna bistra qväll. , hennes far låg hemma sjuk och huvgrig — svaret ljöd — ch derför skickades hon ut att tigga en bit bröd. ko satt der, för att hvila Big, en qvinna på en sten; i ryggen skrek en liten en, vid bröstet dito en. 8 sporde hvi hon höll sig der, då vinden bet så vasst. on vände sig och tystäde den lille i en hast. , hennes man från henne gått och gett sig till soldat ; qväll hon fåfängt hade tiggt en vrå och en bit mat. g till den rike vände mig — hans öga glänste vått — vi klagar fattigman, du sport, — nu har du Bvaret fått.. Hnr.