Aftonbladet – 4 maj 1869, sida 2

MM i —— LL stund sysselsatta i de många teatrarne, menagerierna och andra konstsalongernax. Flertalet af de på torget och i dess grannskap öfverallt på kullens södra sida omkringsvärmande män, qvinnor och barn voro försedda med de små marknadsföjter, som kallas, mirlitons, i hvilka de blåste af alla krafter. Åu clair de la luren, IH a des boltes Bastien, Jai un pied qui rmue och andra populära slagdängor, som då för tiden voro på modet, utgjorde motiven för dessa, hundratals flöjtblåsare. Det var en I räcklig musik, men Anatole lyssnade ej dertill och har hörde ej heller på kamraternas klagovisor, som jämrade sig öfver att de icke hade medel att förse sig med hvar sin mirliton för att värdigt fira dagens slut. Hvilket lättsinne,, utropade Anatole. Här gäller det att rädda heder och menniskolif, och då lagar man öfver att ej kunna köpa 7 mirliton ! ... Ni måste hjelpa mig att föra Höloise i säkerhet. Begripa ni det? Om ett par timmar, kanske förr, skulle ett sådant försök blifva för sent. . Uch hvart ämnar du föra din sköna?x Hvart? . . Det hade Anatole just icke tänkt På och lerpå tänkte han ej heller i detta ögonblick. Han var alltför mycket upptagen med hufvudsaken för att kunna sysselsätta sig med några detaljer. Af den orsåken hade han ej eller reflekterat öfver den kanske icke ktiga omständigheten, att han befann ig för närvarande i fullkomlig saknad af ågon pennivgtillgång, Anatole Matignon var alltför mycket artist för att tänka pä detta lifvets materiella bestyr, (Forts.