Aftonbladet – 1 maj 1869, sida 3

Hrönikea. Victor Hugo har skrifvit ett nytt arbete, som han kallat: Mannen som skrattar. En svensk författare skulle här hemma finna ämnen till minst ett dussin böcker med samma pikanta titel, ty skrattmenniskor har det blifvit godt om på sednare tider. En skrattmenniska är till exempel herr Jörgen i Allehanda. Han drar mungiporna upp till öronen och grinar värre än den gladaste på Konradsberg, utan att någon menniska förstår hvad han har så roligt åt. Hedlund, ha ha ha! Borg, ha hå ha! Uhr, ha ha ha! och så kan han fortsätta att skratta så länge han lefver. Herrar Bergström och Treffenberg i Andra kammaren äro skrattmenniskor, när de grina åt banala fraser och kända melodier. De skratta åt påståendet, att kroppsarbetet är ringaktadt i vårt land, och åt den gamla kända visan, att i vårt land icke finnes likhet inför lagen. Men kanske dessa herrar skrattare skulle få en helt annan min om de en gång helt plötsligt skulle behöfva byta roll och bli arbetstagare i stället för arbetsgifvare. Och hvad olikheten inför lagen beträffar, så behöfver berr Treffenberg blott tillbringa några dagar.i vissa af Stockholms rådbusrätts lokaler, för att finna, att grannlagenheten der har sina grader, allt efter den tilltalades olika sambällsställning. Men Jåt oss nu vända blicken från den stereotypa skrattmenniskan till den naturliga glädjen, ty dage är glad. Det finnes en gammal vise, som börjar så här: I dag är första Mej... i deg är första Maj Maj Meaj!, och den visan sjunges i dag från tidigt på morgonen till klockan slar tolf inatt, och kanske ännu längre af dem som i glädjen glömma hvad tiden lider. Under de sista fjorton dagarne ha litet hvar beredt sig på den kommande glädjen. De kungliga kuskarne ha profkört med sex hästar, och spannridarne ha öfvat sig att se riktigt ståtliga ut. På skräddarverkstäderna bar rådt en feberaktig liflighet och hrr riddare af saxen ha arbetat bade natt och dag, för att hiona med alla beställningar af ljusa pantalonger och korta sommarrockar, ämnade att visas på Djurgården första Maj. Blommorna ha vuxit hos modehandlerskan, lika ymnigt som sipporna i lunden, och de luftiga klädningstygen ha sväfvat fram under symaskinerna som lätta vårskyar. Visserligen försökte Bore att kyla af vårfebern de sista dagarne med sin kalla andedrägt; men det var förgäfves, ty första Maj nåste firas, om också hela Stockholm skall ha snufva dagen derpå. Det enda som kan hindra festligbeten är ett envist regn eller snöglopp, och det var derför med klappande bjertan alla menniskor hissade upp rullgardinen i morse. Gatan är torr! Biott några lätta moln på himlen! jabisde man och glörsde bort att ett hällregn för närvarande kanske vore värdt millioner. , Det blir vackert väder! tänkte mången liten fröken och smålog mot de blå flikarne som skymtade fram mellan de strödda molnen; Och så trippade hon fram till hattasken, der den nya rosefärgade hatten låg i full förtröstan, att få visa sig för de kungliga första Maj, och då smålog lilla fröken änna gladare. Det blir vackert väder! jublade i korus hyrkuskar, värdshusvärdar, färskölsmadamer, smörgåsförsäljelskor, bakelsegummor, apelsinflickor, positivspelare, konstmakare och alla andra, som hafva sina största recetter vid de allmänna folkfesterna. De fräsande ö tunnorna, de påbredda smörgåsarne, apelsinpyramiderna och karameliburkarne, skola i aitontrona på Djurgårdsslätten; det lofvade morgonens solglimtar. Redan vid middagstiden börjar folkström