Aftonbladet – 29 april 1869, sida 3

fråga, åtminstone icke förr än Norrland erhölle en dylik. Hr Hierta framhöll isynnerhet dels åt skilliga inkonseqvenser i förslaget, dels ock det alltför stora förmynderskap, staten skulle taga sig öfver den enskilde, om förslaget antoges, äfven som de trakasserier, hvartill den skulle gifva myn digheterna tillfälle att anställa mot för dem misshagliga personer. Or Kolmodin uppträdde deremot varmt för bifall till de föreslagna åtgärderna. Han framhöll igten af särskild skogslagstiftning för Gotland, hvilket eljest slatligen skulle blifva blottadt på skog och då, till följd af sitt insulära och för alla immelens vindar öppna läge, obeboeligt. I många andra afseenden, t. ex. i afseende på laga skifte, är ej heller den enskildes rätt absolut tillämpad, hvadan och då en hel provins begär att få en lag sig pålagd talet om tvång ej vore fullt passande. Tal. erinrade vidare om, att förslaget enhälligt antagits af Gotlands landsting, som då räknade 6 stadsrepresentanter och 20 för landet, bland hvilka senare 18 af allmogen; att detta således sydligt visade provinsens opinion i frågan, att denna ytterligare understödts af hushållningssällskapet, landtbruksakademien, m. fl. auktoriteter, åledes icke borde vägra denna biloch att man sål liga och för ön så vigtiga begäran samt minst derför söka stöd i sådana skäl, som att det vore en undantagslagstittning för en viss Iendsdel, då man förut samma håll motsatt sig en allmän lagstiftning för hela landet just på det alldeles motsatta skälet, att en sådan ej passade för ett land med Sverges stora utsträckning och klimaiska olikheter och då föröfrigt undantagslagstiftningar hos oss ingalunda vore något ovanligt. Det funnes, evligt talarens tanke, tvenne sött för Sverge att afbända sig Gotland: det ena vore att afträda det til en främmande makt och det a dra att utan skydd öfverlemna det åt skogsskö: lingen. (Bra, bra! instämmer, instämmer!) Hr Hedlund ansåg, att statsmakterna borde iysspa till landstingens framställningar, och då nu ett landstipg enhilligt tillstyrkt ett förslag, borde tta bifallas, så mycket hellre som det ej inneure större våld mot den enskilde än som denne måste tåla för det allmänna bästa. Yrkade bifall. Hr Björck betraktade frågan förnämligast från principiel synpunkt, i det han ansåg frågor af den vatur, som den förevarande, ingalunda höra till len ekonomiska utan till den civila eller privaträttsliga lagstiftningens område, hvaraf ock följde, ut de enligt tals tanke borde behandlas af domstolarne, icke af de administrativa myndigheterna. En undantagslagstiftning sidan som denna kunde al. icke gilla annat än i högsta nödfall, och då an icke tycktes antaga att ett sådant nu föreunnes samt de sutom hyste formella betänkligheer, yrkade han återremiss. Hr Rosenberg uttalade sig för irksamheten derpå, at: sparker och sedan afv välkommet steg 1, fäöstande nningar ofta inköpa Föröftill stiftande våra förhållanden blefve i vissa fal rkade bifall, illet yrkand: ven framställdes af hrr Norrby, Tederberg, Åstrand, von Troil, Jöns Pehrs!on ock Sjöberg. Den sistnämnde hemställde land amat huru man i rättvisans och frihetens amn kunde vä nningarne hvad de så nhälligt begärt i ös bestånd, samt yttrade lugnande ord till de norrländska represennterna, att icke vara rädda för bvad som komma ;ille, emedan det icke vore att befara, att de velävdska landstingen skulle begära någon preVv åtgärd mot skogssköflingen i Norrland. i voter lutad diskussion bifölls förslaget utan g.